Aftonbladet – 18 december 1869, sida 2

var: klädd i sitt husarregementes paraduniform, Den lysande röda färgen förhöjde den fina, resliga gestalten, det blonda håret och den bleka ansigtsfärgen; hans drag voro af så stolt och ovanlig skönhet, hela hans personlighet så framför alla framstående i denna belysning, att allas blickar ovilkorligt fästa. des på honom. N Presten började sitt tal. Han hadeifemtig år värit grefvinnans biktfader och rådgifvare, han berörde i talet den aflidnas ädla hjerta och starka själ, trots hennes ofta frånstötande i umgänget, och han sade sig sörja hennes kanske uppniktigast af alla närvarande, Med de korta och värdiga orden skulle den gamla grefvinnan ha funnit sig belåten. Sylvia lemnade kapellet redan före högtidlighetens slut och gick hem genom skogen, åtföljd af en tjenstflicka.. Hon var i den pinsammaste sinnesstämning. Hon befann sig liksom i ett böljande haf af dimma, hvari hön icke kunde finva någon klarhet. Det arbetade feberaktigt i hennes hjerta, hon såg ej mera: vägen för sig. Hon var till mods liksom vid det annalkande åskvädret, men hon kände sig än mera ängslig. Slottsuret slog tu, när hon åter befann sig på terrassen. Alla rummen i slottet voro klart upplysta, herrarne skulle snart komma tillbaka från kapellet. Sylvia gick genom trädgårdssalen in i stora Salongen. Tyålampor af mjölkhyitt EO plildt ljus i det röda rummet, så inbjudande till förtro-. ligt sarctal med sina emmör för två, länstolar, divaner, sipa djupa föpsternieetue, SiDA mattor, i hvilka foten uWwöst sjönk ned. (Forts.)