Aftonbladet – 18 december 1869, sida 2

——— AL ts — oe och värmare och; högst besynnerligt, nästan i traf. Var detta väl brukligt i residenset, var vägen för lång, så att den stackars grefvinnan icke kunde bli på ett värdigt sätt förd till sitt sista hviloställe? Det är hon som förordnat så, den narraktiga gumman, sade baronen, som kom ut på terrassen och såg Sylvias förvåning. Jag vill fara till grafven i traf, allt sorgligt skallaftlägsnas, ingen får beklaga mig, jag dör gernap — så låter punkten i testamentet.p Baronen gick för att vid gränsen af sitt gods mottaga liktåget. Först kommo några vagnar med tjenstpersonalen, derpå den med svart kläde öfverdragna, men rikt med blommor och med facklor smyckade likvagnen; bakom denna följde grefvinnans fyra vagpsbästar, för hvilkas födande till döddagar likaledes fanns ett legat utfärdadt, derefter kom en nt kaleseh, i hvilken blott en person befann sig, och slätligen några. eskorterande arbetsyagnar. Sylvia lutade sig mot terrassens -marimor-bröstvärn och skådade nedåt. De båda stora kandelabrarne på öfversta trappsteget voro tända, skenet gjöt sig öfver hela hennes gestalt. Tåget var nu i jemnhöjd med den breda terrassTrappan. Pn ung man hoppade ur kaleschen och sprang uppför. Hep fattade Sylvias begge händer och kysste dem, skenec sråg kondelabrarne töll ett ögonblick strålande på häns ansigte. De sågo på hvarandra, men när Sylvia skulle säga något, var han redan försvunnen, Hon tryckte ovilkorligt handen mot ögonen och när Hon blickade utåt var tåget också borta, facklorna längs vägen försvupno långsamt och öfver tallskogen, i hvilken kapellet låg, spred sig ett rödaktigt sken liksom från en begynnande eldsvåda. Här och der glittrade facklornas ljus bland tallstammarnes mörka massor, Klockorna i det lilla