Aftonbladet – 16 december 1869, sida 2

lan knäböjde först en stund tframtor nosties4 ch församlingen tog derpå i sju rader plate koneiliisalen. Sedan kardinal Patrizzi sjunit en messa, höll erkebiskopen af Iconium nvigningstalet, och påfven, som tycktes njuta et bästa välbefinnande, utdelade välsignelet. Ceremonien försiggick i full öfverenstämrelse med programmet. På salens läkare såg man de i Rom varande suveräerna och furstliga personerna, medlemmarne f diplomatiska kåren, generalerna Dumont sh Kanzler, den romerska adeln och föräma främlingar. Salen erbjöd det mest ysande skådespel,, då det kavolska presterkapet här utvecklade hela sin prakt. Öferallt sågos kardinalernas och erkebiskoarnes purpurdrägter och violetta ornater, ch somliga buro ordensdekorationer i brilanter till ett värde af 80,000 francs. Rejan på den första sammankomsten och i det kilda umgänget mötte en svårighet till d af språket, emedan mötets medlemmar cke förstodo hvarandras latin, hvartill kom, tt flera tycktes ha svårt att uttrycka sig å detta språk, hvarföre några af de närrarande presterna började tala franska. Tilloppet af främlingar är föröfrigt icke så stort, om iman hade väntat, hvartill det ihållande: ula vädret kanske till en del bidragit. Omring 300 prester äro inqvarterade i kloster ch andliga stiftelser, der de bespisas från våfvens kök. Ganska intressanta debatter lära förestå; kada blott att de endast stympade eller allleles icke icke bli offentliggjorda. Om de imnen, öfver hvilka de franske biskoarne komma att tala, har redan åtskilligt Nlifvit bekant. Så berättas erkebiskopen af Paris ämna tala om presternas celibat, bikop Dupanloup om påfvens ofelbarhet, bikopen af Marseille om jungfru Marias himnelsfärd, biskopen af Tulie om magnetismen, omnambulismen:, och spiritismen, kardinal 3onnechose om teatern, biskopen af Versailles m det lägre presterskapets ställning, bisko-ven af Privas om dueller och erkebiskopen f Rheims om 1789 års grundsatser. Times korrespondent i Rom berättar såom fullkomligt tilltörlitligt följande: Kort fter sin ankomst begaf sig erkebiskopen af Rouen, kardinal Bonnechose, till påfven, för utt egna honom sin hyllning, och påfven fråsade under loppet af samtalet: Hvad säger man i Frankrike om kyrkomötet? — Mau hoppasn, blef svaret, catt dess arbeten skola ända till gagn. — Berätta några detaljer för mig! fortfor påfven. — Man hängifver sig åt hoppet, att kyrkomötets , verk skall bli ett försoningens verk. — Ännu flere detaljer, inföll påfven. — Hvad menar ers helighet med detaljer ? — Jag menar hvad man säger om vår ofelbarhet.o — Helige fader, svarade kardinal Bonnechose, då ni så bestämdt frågar, måste jag säga, att man hoppas den ej skall förklaras för dogm. Påtven anmärkte efter en liten paus mycket ipprörd: Ers eminens har alltid tillhört oppositionen. Jag påminner mig, att ni på sin tid var emot, att läran om den obefläckade flelsen skulle upphöjas till dogm, men, Gud vare tack, det var vår vilja, och det skedde. Det är äfven vår vilja, att påfvens ofelbarhet skall törklaras för dogm, och det skall ske senom 1869 års kyrkomötes inflytande. Hans minens sökte göra invändningar, men förfves, och han aflägsnade sig kort derpå nögst förbittrad. On korrespondent meddelar i Nene freie Presse följande beskrifning på påfven, hvilken han en dag mötte mn le: Just der Corso utmynnar i Piazza di Venezia, nära invid Bornapartenalatest, hade jag den lyc-: kan — skrifver korrespondenten — att för första gången få se påfven mycket noga ansigte mot ansigte, och jag är derför till min glädje i stånd att kunna meddela mina rätt trogna läsare den hugneliga försäkran; att den helige fadern, så framt det yttre utse endet icke bedrager, befinner sig alldeles ypperligt, trots de stora ansträngningar, som denne godmodige gubbe frivilligt ålagt. sig under kyrkomötet. Hans fyrspända vagn, i hvilken utom honom flere herrar i violetta och purpurröda drägter sutto, eskorterades af ett detachement dragoner och åtföljdes af en mängd andra galavagnar. När det påfliga tåget ankom till Piazza di Venezia, för att taga af på gatan San Romualdo och aka till kyrkan Santi Apostoli, der vigilier skulle hållas öfver den obefläckade aflelsen, helsa-, des han af den talrikt samlade folkmassan; bland hvilken befunno sig många munkar och verldsliga prester, med högljudda a af: sEvviva Pio Novo! Hela vägen från Vatikanen till nyssnämnda kyrka, ungefär en half timmas färd, var beströdd med gul sand, hvilket alltid sker här, när påfven åker ut till någon kyrklig förrättning eller aflägger något på förhand tillkännagifvet besök inågot palats. Endast vid hans nästan dagliga promenader i vagn, då han ofta stiger ur vagben och går långa stycken af de littigare far a till fots, outtröttligt med handen utlelande den apostoliska välsignelsen åt det på ömse sidor för honom knäböjande folket, uraktlåtes detta fornromerska bruk. . Belägringstillst åndet i Spanien är nu formigt upphäfdt. Cortes antogo förliden fredag enhälligt det af regeringen framställda förslaget i denna riktning. Vid samma tillfälle: afgaf Prim ånyo en helig försäkran, att ham allsicke, såsom onda ngar påstode, umginges med några planer till en statskupp. Spanien vore för öfrigt nära att på laglig väg vinna sina önskningars mål: hertigens af Genua val. Trots den unge kandidatens egen motvilja, trots hans moders bestämda vägran att gifva sitt samtycke och trots det afbös jande svar Victor Emanuel gifvit det spanska utomordentliga sändebudet i Florens Montemar, är eller låtsar sig Prim vara fortfarande fullkomligt säker på att hertig Tommaso inom kort skall vara Spaniens konung. Han skall bli det, förklarade han, och skall bli det med en ofantlig röstmajoritet. Vid denva under nuvarande förhållanden djerfva profetia hördes en röst från republikanska bänkarna — det var Hernando Garridos — utropa: Han skall aldrig bli konung af Spanien. Emilio Castelar har nu hållit sin stora, änge bebådade philippica mot huset Savoien allmänhet och den genuesiska kandidaturen synnerhet. . Vi känna ännu ej närmare dess nnehåll. Äfven don Carlos namn har under lessa senaste debatter kastats af och an mellan partierna. Till svar på ett anfall af carlisteå Ochoa yttrade inrikesministern Sagasta, att regeringen mycket väl visste, att sarlisterna förehade stämplingar och att ännu lagen förut i Navarra gevärsskott blifvit lossade under, ropet: Lefve Carl VII! Men, tillade ministern, visar big pretendenten här landet, skall hela landet gifva honom, ej kronan, men sin förbannelse.. Från Paris berättas äfven, att 400 carlister inträngt öfver gränsen i Spanien och att ett utländskt fartyg för deras räkning landsatt 2000 gevär. Det utskott som fått sig uppdraget att afge betänkande em kronjuvelstölden har töreslat nedsättandet af en undersökningskommisen a oe. At EE