Aftonbladet – 16 december 1869, sida 1

skaror af flamingos, som förlorade sig bland strimmorna på det mörka vattnet. Alla kikare sattes i rörelse. Man såg att det var ett ofantligt sällskap af flamingos och pelikaner, som här var samladt i tusental, kanske på befallning af hr Lesseps, som jag, i allt hvad öfverraskande arrangementer angår, sett kunna åstadkomma det mest häpnadsväckande. Ingen regissör skulle som han förmått sätta i scen detta stora folkskådespel. De långbenta flamingos flögo så att säga i deputationer från ett sällskap till ett annat, bildande ett rödt bälte i den klara luften, öfver det mörkblå vattnet. De måtte ha haft mycket att tala med hvarandra rörande den stora mängden af menniskor och de tjocka pelikanerna simmade fram i en hel hvit flottilj, för att helsa det första festfartyget. : Den lilla postbåten ångade förbi oss. Nubar stod för-ut på den. Ett hurrarop från vårt fartyg helsade honom, ty de delegerade för de europeiska handelskamrarne voro ett hufvudföremål för hans uppmärksamhet. Omkring tjugn andra små postängare, som ge lif åt kanalen, foro härs och tvärs för att underhålla posttjensten med största samvetsgrannhet under denna upprörda tid. Före den fyrtionde kilometern genomgingo vi den i sjön sig utsträckande landtungan. Bakom den dykte El Kantara upp framför oss och här började stränderna bli lifliga. Araberna, män, qvinvor och barn, lågo i hela klungor på kullarne vid stranden. Qvinnorna ropade till oss sitt Lulululu, bolagets arbetare bildade front på alla mudderpråmar och kranar, hvilka man ordnat i en impojant rad utefter stranden. Telegrammerna rån agentfartyget i Suez, hvilka de Lesseps på aftonen uppläst för oss, hade sin riktig