Aftonbladet – 15 december 1869, sida 3

Då slipper du bo under fattigmans tak, Der ofta du frös och svalt: Då bor du som drottning i foldgemals, Och dess guld är af äkta halt. Guld! guld! — Så girig den sångaren år! Han är girig, det nekar ej jag: I den ädla metalln är han dödligt kär, Blott den är af det rätta slag. Välan, mitt offer skall lyran bli: Guldsträngarna Jag ner. h Jpp, upp vill jag lyfta mig glad och fri Ti den sol, nd i höjden ler. Du himmelska sol, som glöder så varm, Smält ner med din stråles glöd Hvar sträng på den lyra, jag bär på min arm, I en droppe så dunkelröd, Så faller det guld, som du smält med din glöd, Till min fattige broder på jord! 1 Ack, menskan lefver ej blott af bröd, Men oek af det eviga ord. Och när sista strängen, som lyran har, Till gyllne, dukater är smält, Och den strålande soln ej längre blir qvar Under himmelens blånande tält, Min själ, allt bögre vi ila då, Allt högre med jublande fröjd. Ack, ser du de gyllne dukaterna små, Som blänka i rymdernas höjd? Det är väl inga dukater små: Af verldar är rymden full. Dit fly vi, och der skall min lyra få Igen sina strängars gull. Guld! guld! — Så girig den sångaren är! Han är firig, det nekar ej jag: I den ädla metalln är han dödligt kär — Blott den är af det rätta slag. 1861, — Af Johan Anders Wadmans Samlade skrifter, utgifna af J. G. Carlen, (Stockholm, Ebeling komp.) har dubbelhäftet 5 6 i dessa dagar utkommit och är verket dermed fulländadt. Vi ha redan tillförene i en anmälan gjort rättvisa åt de förtjenster hr Carlen såsom utgifvare bär inlagt. Han har återställt Wadmans text i dess ursprungliga skick, belriad ifrån de s. k. anständighetsförbättringar, hvilka taga sig ut ungefär på samma sätt, som när på en gång orena och bigotta sinnen någon gång i Rom företagit sig att genom lärftsbyxor afhjelpa statyernas nakenhet. Man har rättmätiga anspråk Rå att ett så egendomiigt skaldskap, som Wadmans må för efterverlden framstå i sin egendomlighet, sådant det verkligen var. De som af bela arten taga anstöt lära nog vända ryggen deråt, oaktadt alla castigationer. Wadman var — för att citera en kortfattad karakteristik i dr Biörklunds förträffliga minnestal — begåfvad med ett poetiskt geni, som, harmoniskt utveckladt, : skulle kunnat blifva en af vår vitterhets största prydnader, men som nu, lika illa medfaret af lifvet, sow: missvårdadt af dess egare, likt en söndersplittrad diamant, endast har småbitar att erbjuda, men hvilka, huru kantiga och oslipade de än äro, likväl genom deras klara vatten gifva oss prof på den ursprungliga juvelens äkthet och skönhet. Värdet af dem är dock högst olika. Det minsta ega de dikter, i hvika ett själens djupare allvar söker att gifva sig luft. Här saknar man nemligen mest den ädelhet både i uttrycket och formen, som för detta slag af diktning är nödvändig, om den ej skall falla ned i det hvardagliga, men som ock mer än alla andra erfordrar ett harmoniskt sammansmältande hos skalden af den naturliga talangen med en af studier riktad och konstnärligt utvecklad själ. Dessa högre anspråk hafva vi ej på den glads sången, der qvickheten och den poetiskt lekande åskådningen af lifvet och dess skiftande företeelser äro de förnämsta gradmätarne på dess värde och i denna diktart intager Wadman onekligen bland våra skalder ett rum på första raden. Han framstår här på en gång inspirerad och origineli; och den hos honom ej så sällan fökommande kantiga och ovårdade formen ljer sig här lättare under uttryckets glädtiga ysterhet och målningens lifliga färger, in under allvarets högstämdare toner. Man inner, att han här är hemmastadd och det är, som hörde man en improvisatör, för hvilken språket ej har några svårigheter, fantasien någon hindrande begränsning. Utgifvaren har i detta sluthäfte meddelat en hop anmärkningar och varianter, musikbilagor samt den af Herrman Bjursten tör len af honom ombestyrda upplagan år 1855 författade biografien, i hvilken br Carlen rätod Biskillien misstag, liksom fan i noter illagt åtskilliga upplysningar. Det porträtt AM Wadman, om medföljer häftet är vacsert och karakteriskt samt väl utfördt efter original af J. Rosenbrock.