Aftonbladet – 15 december 1869, sida 3

nyheter. NE Valda dikter af Ernst Björck. Utgifna efter)k författarens död, med en inledning af Carlla af Wirsen. (Stockholm Alb. Bonnier.) fi Om en ros, bruten i sin första blomstring, In likväl yppar arten af den fägring, som hos! henne ville utveckla sig, så kan äfven enlå förtidigt slutad verksamhet vittna icke blott bs om hvad den varit, utan äfven om hvad den lf; kunnat blifva. Detta yttrande, i en min-s; nesteckning öfver Ernst Kjellander, bar ock lt sin fulla tillämplighet på Ernst Björck, hvil-sj ken i förtid bortgångne unge skald intagerln en plats bredvid de flere rikt begåfvade, ädla! och älskliga naturer, som i vår nyare vitFR terhets häfder stå i den vänaste dager, men ej dock omgjutna af ett skimmer af vemod, si derföre att minnet af, hvad de i en mycket !r tidig ålder voro, ständigt frammanar tanken , på hvad de skulle kunnat bli för vår litte-t; ratur, om en längre lefnadsbana varit förr dem utstakad. st Inom det yngsta -Sverge på vitterhetensb fält intog Ernst Björck en framstående plats. I Hörande till den nyaste upsaliensiska sångare n skolan, den krets af unga diktare, som för 8 omkring ett årtionde sedan bildade sigi Upej sala, var han bland dess ledamöter en af de p rikast utrustade, tidigast utvecklade och löf-y tesrikaste. Om man öfverhufvud taget får i anse såsom karakteristisk för denna krets lä, en viss tendens till en sund realism, så fram q; träder just hos Björck såsom diktare denna ki riktning särdeles klart och man har i hans lig sångmö ett af de bästa vittnesbörden derom, fo hura den sanna poetiska realismen är eå KimIn melsvidt skild från materialismen, att denih tvärtom står väl tillsammans med den ädlaste, q, mest högstämda idealitet. Af detverborum ta inanis sonitus, som under en nästföregåendem period icke sällan iakttogs hos en stor dellut af yngre Upsaladiktare, finner man hos hoyi nom intet spår. Det är i sanning ett mer yo än tvetydigt beröm; som en del af allmän-lyc heten understundom plägar egna åt poetiska fö produktioner: det är ett så vackert språk;qe sådant häntyder objelpligt derpå, att den pj poetiska diktionen, fraseologien spelar huf-H vudrollen och att innehållet är någonting unor derordnadt. Björcks dikter förete en märkre lig formfalländning; han besitter i hög gradlaq herraväldet öfver formen; men han låter icke ti; detta förieda sig till sjelfbehaglig virtuositet sz, eiler till en sådan glänsande diktion, SOM l fir står der för sin egen skull. Skaldens inrelsr bilder gä så helt och hållet upp uti de yttre, !ke i den postiska formen, att af den senare insj genting finnes till öfverlopps. Enkelhet och sanning äro utmärkande drag för denna sången mö; det är iogen lånad stämning, inga samyi manljugna känslor, inga tillhopatrugade situade tioner hon ger oss.. Denna diktsamling af-fö speglar en sann, ren och ädel personlighet. !ta Af denna skaldepersonlighet har en bland de til vänner, som stått den bortgångne närmast af och varit bäst i tillfälle att blicka in i helake hans skaplynne, utkastat en särdeles fintpr tecknad och anslående bild. Vi hänvisa till denna af Carlaf Wirsån författade inledning, hvilken med ädel värma i framställningenD förenar klarhet, enkelhet och afrundning i stilistiskt hänseende samt röjer en klar och riktig uppfattning. Han visar, att Björck icke var lyriker uti detta ords mest speciella mening, utan att hans poetiska begåfning företrädesvis förde hovom till ett sådant slag af poesi, som, ehuru det till sitt egentliga väsen sti är episkt, dock ännu låter den lyriska in-lär gifvelsen uttala sig. Inom denna genre harlFr Björck åstadkommit mycket värdetulla sa-de ker. Till det allrabästa räkna vi det lyriskt. vu episka stycket En målning, skrifvet redantra 1863. Det är ett stycke, fullt af gripandel oli sanning; man känner vid läsningen lätt, att El nderlaget för skildringen är ett genomlefvadt ) ak själslif och att det finnes en analogi emellan lär hjeltens strider och skaldens; men dikten förega ter det oaktadt inga subjektiva dissonanserpå och den anslår lika mycket genom den poetime ska idt, hvilken der gehomföres, som genom oci den friska entusiasm, hvarmed ämnet är be-en handladt samt diktionens verkligt plastiska ut skönhet och kraft. Denna dikt skall alltid fin bevara åt sig ett hedrande rum inom vårär vitterhet. Hela diktsamlingen, ehuru icke jofö mycket omfångsrik, har dock den betydenhet, va: utt den kommer att utgöra en oförgängligme minnesvård öfver den unge skalden. dr: Då de berättande dikterna dertill äro fördel vidlyftiga, välja vi att såsom prof meddela hä våra läsare följande, som vi icke erinra osstre förut ha sett i tryck, och som bär vittne vå lerom, att Björcks sångmö icke var främ-sp: mande för humorn, i detta ords djupare begöl tydelse. hv Pristagarens visa. kit Jag kom från festen. Mitt öga var matt f-t Af de hundrade ljusens sken, ine Och sångens belöning, den myntade skatt, kä Låg trygg i min ficka ren. ä a so See Jag satt i min kammar. Min hjerna var full Af den grannlåt, jag hört och sett. an Nu satt jag allena och såg på det gull, är Som de höge herrar mig gett. ne! Der låg det och blänkte båd fram och bak för I hela sin herrlighet, be Och i kransen läste jag: ssnille och emakv, rie Men egde ej något af det. för I gyllene dukater, tänkte jag då, gel Hvad kan meningen vara med er? de! Jag fick er ju blott för att se uppå, rät Men det der blir tråkigt, jag ber. lig Nej upp, min lyra. På sångarens dag Må du ljuda sirligt och grannt, Hä Må du prisa med toner at kraft och behag Den svensk-okademiska slant! Jag vill pröfva i dag din gyllene sträng, ty Om riktigt af guld han är, då skall du klinga som denna min peng, De När jag slår den i bordet så här. jer Och guldet jag tog, der jag satt vid mitt bord, 3 Och slog det med kraft deri, Fv Men en sällsam klang blef i lyran spord Dv Af, klagande disharmoni. är -Du har rätt, min lyra; jag visste det nog: ka Som dukaterna klingar ej du. mc Så sagdt, jag de skälfvande strängarna slog för Och qvad det som följer nu: de Du guld, med hvilket man sångarn belönt, vi Ej mer vill på dig jag se, en Ty jag vet ett guld ovanskeligt skönt, ku Och om det vill jag himmelen be. en Likväl skall till våren du följa mig hem, vel Ej just för din egen skull; lig Små syskon jag bar: det kan fägna dem Att leka med dig. Lull! all! . Men, värmes ett endaste bröst af min sång, pr Att dess hjerta friskare slår, tel Att ögat, som vakade natten lång, Kan gråta en glädjetår; Och blickar så vårsol i kammaren in hr Och speglas i tåren sen, . er: Den gyllene Perlan. kallar jag min. hr O, finge jag, finge jag den! oc Och finnes en enda törstande själ, lit Som, läskad i tonernas våg, ki HN mer har på jorden sitt högsta väl, NN en vänder till himlen sin håg; mt Och möter den eviga solen hans blick stö Och ger honom trones gull, Ej då förgäfves här nere jag gick Och sjöng bland maskar och mull. Fö Och lifvas en enda vandrare blott, tre Som på verldens marknad går, ve: Att vexla sitt guldmynt af rätt och godt Ål Mot det myckna falska, han får, ut Då, sångmö, gör det ju ingenting, gä Om i fattigmans koja vi bo, . åt Ty den bästa rikedom på jordens ring mi År dock guldren ära och tro. ! Men sjung i min koja! Du vet ej än Hvilket hjerta du sjunger för. — . Kanhända i fjerran en liten en vän iq