Aftonbladet – 15 december 1869, sida 2

STOCKHOLM den I5 Dee. Fattigvårdstrågan. ILL. Kammarrättsrådet Kinmanssons vid kammarrättens utlåtande fogade särskilda yttrande innefattar, såsom -vi redan nämnt, icke någon reservation mot utlåtandet, utan instämmer i allt hufvudsakligt ihvad deri yttrats samt i det slut hvartill kammarrätten kommit; men det innehåller några tillägg till hvad kammarrätten anfört, hvarjemte det angifver den riktning, i hvilken hr Kinmansson anser fattigvårdslagstiftningen böra reformeras, äfvensom några antydningar om hvad som skulle kunna åtgöras för att undanrödja de nu niest öfverklagade olägenheterna, intilldess en ny fattigvårdslagstiftning kan komma till stånd. Hr Kinmansson redogör till en början för de i vår första uppsats i ämnet antydda skiljaktigheter, som. förefinnas mellan de tre förslag till fattigvårdslag, hvilka i sjelfva verket föreligga: komiterades förslag, reservantens (hr Hasselrots) och slutligen komiterades alternativa förslag. Han sysselsätter sig derefter först med komiterades förslag och anmärker, i likhet med kammarrätten, att den deri uppdragna skilnaden mellan obligatorisk och frivillig fattigvård saknar all verklig grund; ty — säger han — det kan ej finnas någon rimlig anledning hvarför behöfvande i alldeles lika grad af hjelplöshet ändock borde försättas i alldeles olika ställning till fattigvården derföre att hjelplöshetens orsak hade annan benämning. På sådant sätt, och ehuru af förslagets alla bestämmelser framginge den åsigt att nöden bör bistås, hvadan de särskilda kommunerna blifvit gjorda till organer för denna pligts uppfyllande, hade man likväl öfverlåtit åt hvarje kommun fall makt, att i detta hänseende, endast med undantag för de mindre ofta förekommande fallen, i afseende å vansinniga samt föräldralösa barn, förfara hur godtyckligt som helst, eller att fritt gifva eller icke gifva fattigunderstöd utar att rättelse deri finge sökas; härvid förgätande att hvad samhället tillhörer såsom pligt ej kan annorlunda uttalas än under formen aj lag, som bjuder att så skall ske. Den sväfvande och osäkra ställning, som förslaget sålunda intagit, hade också föranledt stadganden, hvilka dels innefatta motsägelser, dels äro af beskaffenhet att vid konseqvent utveckling af grundsatsen af en så kallad frivillig fattigvård hafva varit obehöfliga. Det kunde frågas med hvad rätt detta lagförslag ar sin synpunkt af pligt, som ej bör blitva föremål för lagens tvång, likväl ålägger föräldrar och barn att draga försorg om hvarandra. ; Och då förslaget icke. lemnade någor försäkran, att den verkligt nödstälde skal erhålla hvad för lifvets uppehälle är oundgängligt, kunde med fog bestridas allrätt at ändock förbjuda tiggeri och bestraffa det med arbete å tvångsarbetsinrättning eller å -kronohäkte. Ganska vidlyftiga stadganden vore införda angående fattigvårdssamhälle och hemortsrätt, ehuru icke för annat, än att der fattige måtte tillåtas der framkomma med er begäran om hjälp, hvilken godtfinnandet sedermera, utan klagorätt för den sökande, beviljade eller afsloge. Likaså meddelades föreskrifter om t. ex. särskilda fattigvårdsrotars möjliga åsidosättande af deras skyldigheter i afseende å fattigvården, och om utjemnande mellan dem af fattigvårdens tunga ehuru, sedan friheten att gifva eller icke gitva understöd blifvit i lagen erkänd, det syntes föga återstå för pröfning af anmälta fattigvårdsförsummelser eller för bestämmande af sättet att åstadkomma en jemnt fördelad fattigvård, 0. 8. v. Det vore likaledes svårt att inse, hvartill det skulle tjena, att fattigvårdsstyrelserna afgåfve statistiska redogörelser efter faststäldt formulär, då all enhet i grunderna för fattigvårdens handhafvande inom särskilda fattigvårdssamhällen måste genom den nya lagen gå förlorad, och troligt vore att sådana grunder skulle å många ställer alldeles komma att saknas, Man kunde frågs hvartill, med antagande at en frivillig fattig. vård i lagförslagets mening, hela lagen skulle gagna? Ty för uttalande af en blott önskar syntes den i sitt föreslagna skick ej afpassad, och den kunde visserligen ej vara behöflig för bestämning af den enda lagligs skyldighet, som borde åligga fattigvårdssamhällena, eller den att taga vård om vansinniga och om föräldralösa barn, enär för sådana jemförslsevis mindre ofta förekommande händelser torde kunnat ordnas på annat vida enklare sätt Den oreda, som dettalagförslag, med en sådar riktning och så beskaffadt, icke kunde undgå