A Et a relse till regeringen, i hvilken framlades vissa ;runder för en genomgripande förändring af agstiftningen i ämnet. Regeringen förordk nade, med anledning häraf, tre personer att ned hufvudsaklig ledning af de utaf riksdasen uppställda grunder utarbeta erforderliga örfattningsförslag, hvilka borde vara aflemnade så tidigt, att, efter vederbörandes höal vande, proposition i ämnet måtte kunna till nästkommande riksdag aflåtas. Sedan denna redaktionskomite aflemnat sina förslag till författningar om fattigvården och om försvarslösa personers behandling, blefvo förslasen den 17 September remitterade till samtige konungens befallningshafvande med föreskrift, att deras yttranden skulle insändas d till den 20 November. Enahanda föreläggande erhöll kammarrätten med hänseende d till förslaget till fattigvårdslag. Redan den 23 November har derefter regeringen uppdragit åt en komite af nio personer att, efa ter tagen kännedom af konungens befallningsb hafvandes och kammarrättens yttranden, verkk ställa granskning af de omförmälda lagförh 8 u Vv d g f YV 4 slagen och till K. M:t inkomma med det utlåtande och de ytterligare törslag i ämnet hvartill en sådan granskning må kunna föranleda. Det förordnades tillika, att denna komite skulle sammanträda den 1 i dennalfg månad. Af allt detta vill det synas som hade regeringen för afsigt att, om möjligt, för nästa riksdag framlägga ifrågavarande författningsförslag. Uckså har denna angelägenhet nu åter börjat ådraga sig en liflig uppmärksamhet och blifvit föremål för den offentliga diskussionen. Detta skall, hoppas vi, i sin mån bidraga dertill, att man, innan en ny lagstiftning i ämnet beslutes, ser sig väl före och tager sig tillvara för förhastanden och förlöpningar. Vi tro anledning vara för handen att i denna angelägenhet varna för något sådant. Det lider nemligen intet tvifvel, att riksdagen behandlat frågan under intrycket at tillfälliga konjunkturförhållanden; och det är alltid betänkligt att lagstifta under inflytelsen af sådana. Då normala förhållanden återinträdt, finner man ofta att man begått svåra misstag, och man har:icke alltid vägen öppen till en återgång, som i alla händelser icke kan öra om intet olägenheter eller olyckor; hvilka j Pe innån misstaget kunnat blifva rättadt. Riksdagen yttrade uttryckligen i sin skrifvelse till K. Mit, att det är den år efter år tillväxande fattigvårdstungan med alla: deraf härflytande olägenheter, som föranledt -riksdagen att-nu egna sin synnerliga ,uppmärksamhet åt ämnet. Men riksdagen erinrade å samma gång sjelf, att landef sedan några år tillbaka befann sig i en betryckt ställning, eller med andra ord, att jordbruket och näringarne i allmänhet ledo af ogynnsamma omständigheter till den grad, att jordbrukarne nödgats inställa nästan alla arbeten, som ej voro oundgängliga för jordens skötsel, samt att idkarne af andra näringar måst i väsentlig mån inskränka antalet af sina arbetare. Det tillades, att dessa ogynnsamma omständigheter till icke oväsentlig del blifvit föranledda af flera efter hvarandra följande års mindre goda skördar och den missväxt, som i några landsdelar under ett och annat år inträffat, samt att en bland följderna deraf varit, att en stor mängd personer fallit fattigvården till last. Riksdagen har härmed ganska tydligt gifvit tillkänna att den ökade fattigvårdstungan härflutit af tillfälliga orsaker, åtminstone till väsentlig grad. Också erkännes. deticke l vara antagligt, att de -öfverklagade olägenheterna skola kunna undanrödjas: genom nya eller förändrade stadganden rörande fattigvården, men, tillägges det, riksdagen har likväl ansett sig böra taga i betraktande, om ej i sjelfva fattigvårdslagstiftningen finnas bestämmelser, som kunna sägas medverka till fattigdomens tilltagande. Det lärer icke heller kunna bestridas att den nu gällande fattigvårdslagstiftningen är behäftad med brister och, framförallt, att den gifvit anledning till svåra missbruk, hvilka naturligtvis gjort sig i högre grad än eljest bemärkta under ett af missgynnande kon junkturer förorsakadt ökadt antal understödsbehöfvande ; men det förefaller oss som om riksdagen likväl skrifvit på lagstiftningens räkning väl mycket af de öfverklagade olägenheterna, med förbiseende af de tillfälliga omständigheternas inflytande, och att det är till följd deraf hon trott det icke kunna stanna vid någonting mindre än undanrödjande af sjelfva den grund, på hvilken Inu gällande fattigvårdstörordning hvilar. Det fel, som riksdagen tillvitade förordningen, består deri, att, enligt densamma, meddelaadet af hjelp är obligatoriskt, eller att den fattige kan såsom en honom tillkommande rättighet fordra understöd och med lagens biträde tilltvinga sig hjelp. Utgående deremot från den åsigt, att enligt sakens inre natur all hjelp måste hafva sin egentliga grund i fri villighet, medlidande och kristlig . kärlek, ville riksdagen i de af henne uppställda grunI der för en ny fattigvårdslag göra fattigvården obligatorisk endast med afseende å vansinnige samt föräldralösa barn, och deremot frivillig, eller beroende af kommunens eget godtfinnande i hvad angår understöd åt dem, som af ålder, vanförhet, sjukdom eller annan Torsak äro urståndsatta att försörja sig sjelfva. I sammanhang med och såsom en följd af denna hufvudtanke yrkades, att klagan öfver vägradt understöd ej skulle få ega rum. Devigtigasteförändringarsom i öfrigtifrågasattes voro, attroteindelning inom ettfattigvårdssamhälle skulle kunna beslutas med två tredjedels majoritet vid två på hvarandra töljande kommunalstämmor, i stället att för sådant beslut nu fordras enhällighet; att hemortsrätt i ett fattigvårdssamhälle — d. v. s. rättigheten att der kunna komma i åtnjutande af fattignnderstöd, skulle? kunna förvärfvas först genors att hafva varit eller bort vara i två på hvarandra följande år inom samhället mantalsskrifven, i stället att sådan rätt nu förvärfvas genom sex månaders vistelse i en kommun efter att ha blifvit en gång der mantalsskrifven. Att riksdagen genom förslaget att göra fattigvården obligatorisk endast för vansinniga och för föräldralösa barn gått till en öfverdrift har visat sig redan då den ofvannämnda