Aftonbladet – 9 december 1869, sida 2

I Han stannade tvärt. Ett sakta utroj dels af fasa, dels af smärta, undslapp ho nom; det utseende af tärande ångest och få (nig slughet, som vanställt hans ansigte un der det han talade, försvann derifrån fö alltid. Han skälfde — andades tungt et par gånger — och låg sedan alldeles stilla Hade han dött med en lögn på läpparne Gabriel vände sig om och såg att hyddan dörr var stängd, och att hans far stod stöd deremot. Huru länge han hade intagit denn: ställning, buru många af. den gamles sist: ord han hade hört, var omöjligt att gissa men det hvilade ett mörkt misstänksamt ut. tryck öfver hans sträfva drag då ban vände blicken från liket till sin son, hvilket kon Gabriel att rysa; och den första fråga, har gjorde efter att ånyo hafva närmat sig sängen, uttalades i en ton som, ehuru lugn, hade en fruktansvärd betydelse. Hvad talade din farfar om i nattv, frågade han. Gabriel svarade icke. Allt hvad han hade hört, allt hvad han hade sett, allt kommande elände hade döfvat hans sinnen. De outsägliga bekymren i hans närvarande belägenhet voro allt för förfärliga att kunna fattas. Han kunde blott obestämdt föreställa sig dem genom den trötta dvala, som tyngde hans Njerta, under det att hvarje bruk af hans kroppsoch själsförmögenheter plötsligt tycktes hafva svikit honom. Är din tunga skadad, son Gabriel, lika väl som din arm? fortfor fadren med ett bittert löje. Jag återkommer, genom ett under bevarad, och du talar mig ej till. Ville du hellre att jag hade dött, än den gamle här? Han kan ej höra dig nu hvar före skulle du ej kunna säga mig hvilka dårskaper han berättade i natt? — Du vill icke? men jag säger du skall! — Han gick tvärs