Aftonbladet – 6 december 1869, sida 3

Påfvens höghet och helighet ligger just i hans ödmjukhet; i sjelfbekännelsen att vara en fats tig syndig menniska. Skulle han vara en farise? Bort det! Han skall tvärtom, han, likasom andra fromme, tacka Gud, att han icke är såsom de farister, utan en ödmjuk publikan. Det är derigenom han är viss om sin egen sanna tro och helighet. Nej, den ofelbarhet, hvarom här är fråga, har en annan mening. Den består deri, att hvad hans helighet, i kraft af sitt kall, på sitt höga embetes (ståthållareskapets) vägnar, förkunnar, det är af Gudi, det är ofelbar och evigt gällande sanning. Och huru skulle man kunna undvara en sådan auktoritet? Uppstå här icke, i dessa orons och otrons tider, tusenfaldiga olika meningar rörande de högsta tingen? Den ene vishetsaposteln anser sig vara klokare än den andre; alla påstå de sig hafva funnit sanningen. Hvem har då rätt? Skall man låta ett kyrkomöte diskutera och votera härom? Är deten majoritet, som kan afgöra om hvad som är sannt? — Nej, det måste finnas en enda auktoritet härför, och hvem skulle väl det kunna vara annat än S:t Petri efterträdare, hufvudet för hela den allena saliggörande kyrkan, den helige cfadren, åt hvilken Herren sjelf gifvit löseoch bindenyckeln, hälleDer ot, klippan, hvarpå han grundat sin rka? Men det är ej nog med att påfven sålunda är och alltid varit (?) ofelbar —verlden måste ock erkänna honom såsom sådan. Derföre måste läran härom blifva högtidligt antagen och beseglad såsom en lärooch trosdogm. Det ligger kraft och hållning i detta resonhemang. Och i sjelfva verket böra vi arättrogne lutheraner icke hafva så mycket att deremot invända. Vi hatva väl ingen absolut påfve — nylutheranerna hafva ännu ej kunnat bringa det derhän — men vihafva så många flera små-påfvar, af hvilka ganska få tveka att förkunna, att hvad de ex cathedran, d, v. s. från pedikstolen uttala, är Guds ord, varande alltså ofelbar och evigt gällande sanning. Ett sådant tal väcker föga anstöt och man hör det ofta upprepäs äf de fromme åhörarne. Så fixeras dessa predikningar i tryckt skrift; så utkomma postillor och psalmböcker — och allt är Guds ord. Enligt vår uppfattning ligger det rätt mycken förmätenhet i dessa påståenden, men så mycket värre för oss som hysa en sådan fHetihgj Vi äro cotrogne,, helt enkelt, och dermed är den saken klar. Sens moralen af det ena som det andra lärer väl blifva, att ingen menniska, vare sig hon blifvit vald af kardinal-kollegium till påfve, eller cinvigd till ett lutherskt prestembete, kan för sina ord och ineningar, vare sig från ellet utom ckatedern, tillvälla sig gudomlig auktoritet, utan att hon bör ödmjukt bekänna, det våra menskliga ögon se de eviga sanningarne endast genom ett dunkelt glas. Ju mer vår tankekraft skärpes och ju mera vår håg renas — båda dessa faktorer äro lika nödvändiga — desto klarare blifver glaset, men till full klarhet skola vi dock aldrig kunna komma under den begränsning, hvari vi här befinna oss. Så skall ock sanningen — det klara ljuset — alltid här bryta sig i olika färger, af hvilka ingen har rätt att påstå sig vara det enda, hela ljuset. Z äri ligger äfven de religiösa meningsolikheternas ej blott förklaring, utan berättigande. Häri ligger alltså äfven de olika troslärornas, eller bekännelsernas, berättigande att få existera jemte hvarandra, att få bilda sig till lika behöriga församlingar och, utveckla sitt försatnlitigslif till inbördes uppbyggelse och helgelse. Det finnes i öfrigt ett, hvari alla meningsskiljaktigheter kunna och böra uppgå, det är i kärleken, i föredragsamheten med hvarandras både villfarelser och svagheter, hvilken blir lättare ju mera vi inse och rätt känna vår egen svaghet, n. b. i hjertat, men icke för att spela publikanens roll. Och när vi det göra, fordra vi ej för vära ord annan auktoritet än för den sanning, som kani dem innebo, oberoende af den person eller den plats, hvarifrån de utgått. Må det ekumeniska mötet i Rom således fritt. proklamera ofelbarheten vare sig åt påfven, eller åt kyrkomötet — förnuftets rätt att forska i och pröfva alla dessa auktoriteters dogmer skall ingen makt i verlden numera förmå undertrycka. red nt