Aftonbladet – 6 december 1869, sida 3

Ett qui-pro-quo i telegrafisk väg har framkallat ett mycket kuriöst och märkligt uttalande af Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning uti religionsfrihetsfrågan. GöteborgsPosten för i fredags innehöll nemligen en telegrafisk underrättelse, enligt hvilken regeringen skulle ha sanktionerat dissenterlagen. Handelstidningen fann denna uppgift besynnerlig och stående i strid mot förut ingångna notiser, men kunde: dock icke äfvakta bekräftelse derå, utan måste skynda sig att i en artikel dels ge luft åt sin verkliga tillfredsställelse öfver sjelfva saken, dels fläta ännu en liten lagerkrans åt den förträffligaste bland alla ministerer. Beklagligtvis blef glädjen snart störd, då ett telegram vid middagstiden upplyste om: verkliga förhållandet. Men hvad som var skrifvet var skrifvet, ja tillöch med satt, och fick derföre stå, endast i hast försedt med ett litet postscriptum. Artikeln har följande lydelse: Det är med glad öfverraskning vi i dag emottaga underrättelsen, att regeringen stadfästat den senaste riksdagens beslut ej blott rörande upphäfvande af förordningen den 23 Oktober 1860, i fråga om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära, utan ock förslaget till förändrade stadganden angående främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning. Detta förslag till ny dissenterlag var ett af den sista riksdagens lagutskotts svåraste arbeten, för hvars åvägabringande man hade, om vi ej misstaga oss, väsentligen att tacka representanten för Kristianstad, assessor A. Bergström. Sedan, efter lifliga debatter, båda kamrarne förenat sig om ett beslut, hvari utskottets förslag, med en af biskop Beckman ifrigt förordad modifikation, blef godkändt, bar regeringen i saken hört högsta domstolen. De flesta af denna domstols ledamöter hade, såsom man känner, ofstyrkt K. M:ts bifall till riksdagens beslut. Högsta domstolen hade dervid icke inskränkt sig till att pröfva lagförslagets formella beskaffenhet, hvartill dess behörighet bort anses vara inskränkt, utan hade ingått i hufvudsaken, uppställande sig dermed såsom en myndighet öfver riksdagen. Särskilt hade högsta domstolen ansett sig befogad att förklara, det de ifrågavarande lagförslagen borde underställas kyrkomötets pröfning och godkännande, något hvarom domstolen aldrig blifvit rådfrågad. Hade K. M:t byst en sådan åsigt, eller att lagarne om främmande trosbekännare bort pröfvas och godkännas af lutherska kyrkans reprentantsförsamling, så hade frågan icke kommit till högsta domstolen, innan kyrko-mötet blifvit hördt. Oaktadt K. M:ts me