Aftonbladet – 6 december 1869, sida 2

barn i allting annat. Jag öfverraskade mig sjelf vid att finna 10ig tilltala hennå på samma sätt som jag hemma skulle talt vid mina egna små döttrar. Jag hoppas ingen skall tro, att jag härmed vill uttrycka mig föraktligt om den stackars nunnan. Af två skäl skall jag alltid inna mig tacksamt stämd mot moder Martha. Hon var den enda menniska i klostret, som tycktes uppriktigt bemöda sig att vara ett så angenämt sällskap som möjligt för mig, och det var hon, som berättade mig den historia jag ämnar framställa för läsaren. I båda fallen står jag i skuld hos henne och vill ej glömma denna förbindelse. De omständigheter genom hvilka denna beättalsa blef mig meddelad, äro i korthet fölande: SR Då jag första gången inträdde i klostrets samtalsrum, såg jag mig omkring med inresse, ehuru der ej fanns mycket som kunde räcka nyfikenhet. Golfvet var betäckt med n vanlig bastmatta och taket hvitlimmadt. Möblerna voro af simplaste slag: en bönstol och ett bokskåp af ek, beslaget med kors af nessing, voro de enda brukbara saker, som nade något klosterlikt. Rummets prydnader deremot voro af intet värde. Jag kunde ej ntressera mig för de färglagda kopparsticen, föreställande -helgon med glorian öfver sina hufvuden, hvilka hängde på väggarne, ch lika litet beundrade jag de små alabasterraserna med vigvatten, hvarat den ena stod rid dörren, den andra var uppsatt öfver eldstaden. Det enda föremål i hela rummet, som i någon mån tilldrog sig min uppmärkamhet, var ett gammalt maskstunget kors vf trä, uppstäldt emot väggen mellan de två önstren. Det var alltför groft och illa gjordt ör att kunna uppställas som en prydnad, och ag drog deraf den slutsats, att någon stir