Aftonbladet – 4 december 1869, sida 2

fästade vid sitt kjortelsläp, och Philip för sin del styrkte fadren i denna åsigt, ty han hatade ända till minnet af de röda sockertoppformiga torntaken. err de Bellaise, när han slutligen förstod hvad meningen var, förbluffade sir Marmaduke med att kasta sig om Berengers hals och brista ut i en nästån konvulsivisk gråt. Henrik af Navarra var mycket ledsen öfver att sålunda förlora sin unge vän baronen, men medgaf att en katolik, som herr de Bellaise, kunde tjena till att utestänga andra långt farligare anspråk, som nog motpartiet kunde uppställa för att täfla med herr de Ribaumont. Ni lemnar oss, således,, sade han under ett enskilt samtal med Berenger, för hvilken han verkligen fattat stor vänskap. Jag kan cj klandra er för att ni ej vill sticka er hand ned i en sådan hexegryta, som den som kokar i detta stackars land. Mina vänner tro att jag fängslades vid hofvet, som Rinaldo i Armidas trädgård. De förstå ej att den som bär namnet Bourbon, icke gerna förer krig med konuvogen, och ändå mindre, att åen gode Calvin lemnade oss en lära, bitter att gnaka och seg att smälta. Kanhända, sedan. jag blifvit tvungen att med min slef också röra i grytan, innehållet skall kunna klarna; i så fall hoppas jag ni kommer ihåg att ni har länderier både i Normandie och Picardie.n Detta var den kunglige vännens afskedsord. Han gick med sin svit, afreste följande morgon, men hertiginnan påyrkade att få behålla sina öfriga gäster tills Philip blef fullkomligt frisk. Under tiden hade Claude de Merieour skritvit till sin broder och öfverenskommit om ett möte med honom. Han var nu icke mera en pojke som kunde gäckas aller befallas, utan en allvarlig, sjelfstän