Aftonbladet – 4 december 1869, sida 2

ännu är lika ond i hjertat, oaktadt de tre år jag var hos det saliga helgonet, min dyre fader. Gör som du vill, min Berenger; blott förlåt din lilla elaka hustru. Och då hon slutligen kunde bringas att inse att hennes make måste gå ensam i striden och icke kunde taga henne med för att dela hans triumfer och förbinda hans sår, samtyckte hon desto redobognare. Hon var en af de qvinnor, som kunde känna, men ej resonnera, och ehuru hon älskade sitt Nidde-Merle och var stolt deröfver, gjorde Berengers beskrifning på de orättvisor, som blifvit begångna mot den rätte herren till Bellaise, så mycket mera iotryck på henne, som hon väl ihågkom de:sagor som gingo från mun till mun bland bönderna, hos hvilka hennes barndom förgått. Gummorna i byn hade ju också alltid sagt, att det gått illa ned allting på hela godset sedan de rätta herrarne till Bellaise blifvit fördrifna, en lång historia om en ung skön borgfru, som dött uf ett brustet hjerta, hade hon icke heller förrän nu rätt förstått. Den orättvisa som skett hennes farbroder ch kusin bekymrade henne föga, ty hon yckte att de ganska tillräckligt hämnat sig lerför; hon kunde ej gå in på Berengers wsigt att denna orättvisa, såsom orsaken till leras brott, var desto mer att beklaga — letta var henne för djupsinnigt: men hon vekade ej ett ögonblick att genast, till förmån ör herr at Bellaise, uppgifva alla sina anspråk. Jet ädelmodiga i denna handling bländade wennes inbillning, och om Berenger icke ville nföra hennes vasaller i striden så brydde on sig föga om dem. Sir Marmaduke å sin ida gjorde alldeles ivga svårigheter, han påtod tvärtom att han blott tyckte så mycket nera om Berengers hustru, för det hon slap e der fattiga tunnlanden usel fransk jord,