Aftonbladet – 2 december 1869, sida 2

Hertigen gick baklänges framför dem för att visa vägen, och hans båda söner, hvar och en med ett ofantligt vaxljus i handen, gingo få hvar sin sida om den höga gästen och ans öfverlyckliga värdinna. Här, sire, är det rum, der den oöfverträffliga drottningen gjorde mig den äran att hvila öfver natten. Hertigen slog upp dörren till den praktfulla sängkammaren. Der på den med sammetsomhängen försedda bädden, satt den tjocke engelske riddaren, som hon sjelf föregående lördag infört i detta rum, och... 0, himmel! förgätit det. På sjelfva sängen låg en yngling, dödligt blek, och halft afklädd, som höll engelsmannens båda händer i sina, medan lilla Ribaumont höll på att förbinda ett sår i hans sida. En reslig ung man, med blek, hög panna, stod vid sängfötterna med lilla Rayonette i sina armar. Hela sällskasåg ut som den personifierade lycksaligeten. Äfven den sårade ynglingen, blek och lidande, som han var, låg sakta strykande den tjocke engelsmannens händer, med ett utseende af öm tillfredsställelse, nästan som en hund, som återtunnit sin herre. Ingen var det minsta förlägen; tydligen trodde de detta betyda ett slags ceremonielt besök för att efterfråga den sjukes tillstånd; och medan hertiginnan stod alldeles som slagen af åskan midt i denna galimafre och hertigen hade svårt att låta bli att skratta, vände sig Eustacie om och utropade ifrigt: Ah, madame! Det gläder mig att ni kom. Får jag bedja mademoiselle Perrot om litet af eder kylande malvarot-salva. Såret har af ridten blifvit svårt infilammeradt. Har han ridit — med ett sådant sår! Ha vi då alla förlorat förståndet? utbrast fru hertiginnan, så förvirrad att hon alldeles förlorat åtminstone den jemnvigt som eljest in