Aftonbladet – 2 december 1869, sida 2

Den k. förordning af den 16 November, hvilken nu blifvit offentliggjord i Författningssamlingen, genom hvilken regeringen, med sanktionerande af riksdagens beslut, upphäft k. förordningen af den 23 Oktober 1860, om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära, innehåller följande bestämmelser: 1. Söker någon genom bedrägliga medel, hotelser eller löften om timliga fördelar förmå annan till affall från den Evangeliskt Lutherska läran; vare förfallen till böter från och med tjugo till och med femhundra riksdaler, eller fängelse i högst ett år. Lag samma vare om någon, hvilken af föräldrar eller målsman fått sig anförtrodt att uppfostra eller undervisa barn, som tillhöra Svenska kyrkan, söker under utöfningen afsådant uppdrag bibrin2 barnet annan tro, än den, som med den vangeliskt Lutherska läran öfverensstämmer. 2. Hvar som till deltagande i främmande trosbekännares andaktsöfning nödgar eller lockar den, som minderårig är, eller under hans lydnad står, och till Svenska kyrkan hörer, böte från och med tio till och med tvåhundra riksdaler. Såsom man torde erinra sig hade högsta domstolen afstyrkt sanktion å denna författning, liksom å sjelfva dissenterlagen, alldenstund riksdagen till hufvudsaklig grund för den förra åberopat de grundsatser, som funnos uttalade i den senare, och hade justitierädet Södergren med synnerlig skärpa framställt den åsigten att ifrågavarande författning måste betraktas såsom kyrkolag. Då det af denna förtattnings promulgerande särskildt vill synas som skulle regeringen icke funnit sig föranlåten attsanktionera förslaget till dissenterlag, skall det bli af synnerligt intresse att erfara, af hvilka anledningar regeringen förkastat ett lagförslag, öfver hvars innehåll tvenne ministrar vid förhandlingarne derom på riksdagen uttalade sig med så mycket erkännande. Skulle dervid, mot förmodan, åsigten om nödvändigheten att höra kyrkomötets wening gjort sig gällande, så blir det högst märkligt att få kännedom om, hvilka delar: af dissenterlagförslaget ansetts mera än den nu sanktionerade författningen vara af kyrkolags natur.