Aftonbladet – 30 november 1869, sida 3

NS on BOY TSV FEBEO ff VVD GA UEKIILAM MMA JAI skall be att i detta afseende få framställ: några reflexioner som synas vara på sin plat: reflexioner öfver några omständigheter i vår dagliga lif, som alltför mycket bortglömma eller icke uppmärksammas. Vid sidan uta den omätliga utveckling som eger rum, finne man med förvåning en ofantlig qvantitet a trögbet, vis inertie, som motverkar icke po: sitivt men väl genom sin massa, genom sir tröghet, utvecklingen. Bredvid denna alltjemt ökade kunskap, detta förråd som växe snart sagdt hvarje minut, finner man er okunnighet som verkligen måste förvåna emedan den träffas icke allenast i de lager. der kunskapens fackla ännu icke blifvit tänd eller ock blott brinner svagt, utan äfven i de kretsar som synas allramest egnade att mottaga inflytande af upplysning och den högsta bildning. För att icke missförstås, ber jag att få upplysa detta med ett par exempel. Det är snart ett århundrade — fattas åtminstone icke mycket — sedan man lärde känna luftens sammansättning och egenskaper. Jag skall välja ett exempel från naturvetenskapernas gebit; det är, säger jag, en ofantlig tid sedan man upptäckte luftens sammansättning och egenskaper, förhållanden af hvilka hela vårt dagliga lif, vår helsa och trefnad i högst väsendtlig grad äro beroende. Jag frågar: huru många känna den så, att kunskapen derom kan sägas vara lefvande och leda till något praktiskt resultat? Ja, säger man, naturligtvis, emedan naturvetenskaperna icke lästs i skolorna. Må så vara, — men detta svar tillfredsställer åtminstone icke mig, ty i en så vigtig fråga som denna, der vill jag att, oberoende af alla skolor, skulle kunskapen hafva trängt sig ned till alla, att den skulle hafva genomträngt hela samhället, gått hem till hvarje mans. hus och härd och blif. vit ett gängse mynt på den hvardagliga, all. männa kunskapsmarknaden, med ett ord blifvit tradition. Då jag nämner detta ord, tradition, nämner jag med detsamma en betänklig svaghet uti den närvarande tiden. Vi sakna tradition. I forntiden var denna tradition stark, och det är en skiljaktighet mel lan forntid och nutid, på hvilken man bö lägga ngcken vigt. Forntidens civilisation var stark och högst betydande; den var icke stor, men den blef det genom traditionens genomsyrande deg, och det är förvånande att se denna styrka, då vi känna att vi icke hafva någon annan källa än traditionen att tacka för bibehållandet af de största mästerverk från derna tid. Vi sakna tradition, ett ganska anmärkningsvärdt och förunderligt förhållande. Vi lägga all vigt på skolan och boken, Vi veta ingen annan källa för kunskap än skolan och boken, men skolorna — jag menar den lägre skolan, folkskolan, elementarskolan, alla dessa skolor, som åsyfta att gifva hvad man kallar allmän bildning — den bevisar sig tydligt, enligt exempel, hvaraf jag skall anföra flera, vara otillräcklig att åstadkomma och underhålla en lefvande tradition. Förhållandet med skolan är, att under det de stora sanningarne sönderskäras af den pedagogiska förskärareknifven, så händer det alltiör lätt detsamma som när man vill sönderskära en georgine-rot i bitar, för att plantera en här, den andre der; det händer alltför lätt, att alltför många af dessa bitar komma att sakna hvad man på trädgårdsmästarespråket kallar ögon, och följden blir, att de visserligen planteras, men de gifva icke upphof åt någon stängel, någon blomkrona, ännu mindre förmå de framalstra en ny växt, utan de förmultna och förruttna på den plats der de blifvit planterade. Och äfven det populära vetandet, det som sprides genom böcker eller på annat sätt, har, äfven det, sina olägeneter — det liknar rännilen, som går ut från källan åt olika håll för att dela sig åt åkrar och ängar och måhända vattna någon teg, som eljest skulle förtorka, men krymper under sin framfart och förlorar den Tlifaktighet och klarhet, som utmärkte källsprånget. Faktum är i detta afseende, att vi sakna tradition, att skalan uträttar alltför litet, snart sagdt ingenting i detta fall, För att gifva ytterligare bevis härpå, vill jag anföra några exempel. Det är väl cirka 200 år sedan Palmstruch införde banksedeln i vårt land, och ännu i våra dagar träffar man icke sällan folk och deribland personer, af hvilka man minst skulle vänta det, som ej hafva den ringaste id6 om naturen af densamma. Om något, borde väl detta hafva blifvit en populär kunskap, något som, oberoende af skolorna, genom traditionen kunde fortplantas från man till man, efter som det rör något som mer än något rör alla. Det är öfver hundra årsedan Adam Smith förklarade de sanna grunderna för pationalekomien och ännu i dag finner man de gröfsta misstag om denna vetenskaps elementer. — Allt detta borde väl vara hvad man i England kallar household words, borde vara en kunskap som sprides i luften, utan att man vet hvarifrån 227 kommer eller hvärtlan den går. Finnas sådana kunskaper? — De hafva funnits i farntiden, men ny tyckas de vara slot. Man får nu icke någon kunskap annat äniskolan. Detta tysta meddelande af kunskaper som vi kalla tradition och som man knappast kan beskrifva, detta sakna vi alliför mycket. Viskryta i våra dagar öfver mekaniken och beundra desg storverk, men huru många känna väl mekanikens första sånningar? Jag är öfvertygad derom att, om man skulle forska derefter, är det ett ytterst ringa ental som känner de första lagarne för häfstången. Jag känner orter der sådant är förhållandet, och jag känner orter der de nationalekonomiska sanningarne äro temligen allmänti hvar mans mun, och jag har sett beundransvärda effekter i båda riktningarne. Är det fråga om samhället, göra vi revolutioner, göra vistatsförfatiningar, hvilka gå förbi våra ögon såsom bilderna i ett skuggspel, och intet är vanligare än att träffa personer, der man minst väntar det, som icke känna de första grunderna för den politiska friheten, Långt mindre har denna kunskap, om det allmänna inträngt i det allmänna medvetandet eller ingått så att säga i atmosferen. Jag kan aldrig glömma hvad jag en gång bevittnade i Newyork under min vistelse der, Der utlystes ett sammanträde af dessa gossar, hvilka sälja tidngar på gatorna, och hvilkas antal icke är