Aftonbladet – 29 november 1869, sida 3

aftan gang såsom sanning, så må det anses såsom en förlåtlig svaghet, en svaghet bade naturlig och vanlig. Jag ämnar uppfatta mitt ämne historiskt? jag skall föra frågan tillbaka ända till den första tiden tör universitetens anläggning i Europa och jag skall följa deras utveckling ända till senare tider, likväl icke vidlyftigare — tiden skulle icke medgifva det — än som behöfves för att kasta ljus öfver det som egentligen utgör hbufvudföremålet för min framställning. Jag väljer den historiska metoden, icke för att på några gamla pergamentsbref grunda de akademiska rättigheterna, icke heller för att ur jorden uppgräfva universitetsiden, som kanske icke finnes annat än i grafskrifterna. Jag gör det helt enkelt derföre, att sammansättningen af universitetsinrättningen, just sådan den företedde sig under medeltiden med dess utseende under denna egendomliga tidpunkt, är utomordentligt tjenlig att sprida kas öfver den speciella synpunkt, från hvilken jag ämnar uppfatta mitt ämne; och enär vi helt visst från den äldsta universitetstiden och från den äldsta organisationen af högskolor hafva oändligt mycket att lära, synes mig äfven denna utveckling väl förtjent att begrundai det ögonblick, då fråga är att införa en sådan institution i vår hufvudstad. . För min del vill jag icke uppställa någon annan fråga i afseende på universitetets organisation och grunderna derför än derna: är universietsinrättningen, sådan den nu befinnes, af beskaffenhet att motsvara samtidens behof och fordringar? Då blir första frågan: hvilka äro dessa behof och fordringar och huru skola de bestämmas? Denna fråga skall utgöra företål för mitt föredrag denna afton. — För att i detta fall finna en utgångspunkt vill jag endast erinra om den närvarande tidens lifliga utveckling i alla riktningar, i vetenskap såväl som i praktiskt lif. Universitetet på detta sätt framstäldt, naket och utan vidare omsvep och förklaring, är i sjelfva verket det test triviala som kan sägas. Det finnes nemligen ännu något trivialt i denna vår tid af ofantliga framsteg, förbättringar och utveckling, hvarom man får höra talas på gator och torg; dessa föreställningar hafva så ingått i det allmänna medvetandet, att de blifvit triviala, hvilket synes mig vara en omständighet af alldeles utomordentlig betydelse och som jag skall be att här få tan fa å.. Hvilken är denna betydelse? Ingel i k ANlat net Her vär Vildning in trädt uti en ny ordning, ätt VP bevittna i vär tid en ny face bådgd döt alltnätnå ock e fröjd Jitvet att. vi er slefväen ny verläs? adniuig, och just gerdu heprer någöti hög sta Er Inmärknivgsväidt. Hvilken ät äå denna uppfattning? Uti allt eivilisationsarbete förekomma två moment: det ena att b:behålla det goda man. redan förvärfvat, det andra att söka vinna något ännu bättre af det redan befintliga, med ett ord: det konservativa och det progressiva elementet. Men olika tider hafva väsentligt olika uppfattning af dessa tvenne moment. I förgångna tider utgjorde det konservativa den bufvudsakligen lifgifvande princip, som gaf karakter åt hela civilisationsarbetet, under det att det progressiva ansågs som någonting tillfälligt, som togs emot när det kom som gåfva utan vidare omständigheter, men som icke utöfvade något direkt inflytande hvarken i det stora samhället eller i det enskilda menskliga lifvet. Också då såg man många förändringar, många stora upptäckter, stora uppfinningar. Sjelfva jorde dessa visserligen mäktiga förändringar Inom det yttre, men öfver hufvud taget kan man säga, att dåvarande generationer betraktade verlden lika från början och till slut. Olika i vår tid. Förhål:andena hafva alldeJes omvändts: det konservativa har trädt i bakgrönden, under det att det progressiva är det som tryckt sin stämpel på vår tid, som bestämmer densamnia och från hvilket all v.rksamhet pu framgår. Detta det progressivas inträdande uti historien är ett så vigtigt moment, att det mer än något annat ger karakter och betydelse åt den närvarande civilisationen. Det är märkvärdigt att ur denna synpunkt kasta en blick omkring sig för att se en Jiten smula, burn denna utveckling fortgått. Jag bar ingenting nytt att I detta fall säga; men det är af vigt att friska upp iminnet för att fatta de slutsatser, hvartill jag vill komma. Fästa vi oss t. ex. vid natärvetenskaperna, så finna Yl huru den ena upptäckten alltjemt jagar den avdra. Ingenting är permanent och icke ens sjelfva naturlagarne äro oföränderliga. Afven de förändra sig. såsom de nyare observationerna gifva vid handen. Vetenskapens innehåll blir de facto dagligen förändradt. Icke ens de klimatiska förhållandena förblifva alltid desamma. Ingenting finnes sont ander ett helt decennium blir alldeles oförändradt. Redan efter denna korta tid erfordras många tillägg, många förbättringar, många ändringar, kanske en total omarbetnivg efter senare upptäckta vetenskapliga lagar. Vetenskapen ligger numera i journalernä Det: finnes endast en bok som eger auktoritet: bibeln, och om någon annan har en sådan, blir den åtminstone icke gammal. Vända vi oss till industrien, så finna vi samma resultat. Knappast har en industriel anläggning blifvit gjord, enligt nyaste uppfioningar, och med stor möda och kostnad. så kommer en ny uppfinning, kullkastar densamma och tvingar till nya oerhörda ansträngningar. Till och med inom den gren af industrien, som hittills representerat lugnet, jordbruket, fioper man samma förhållande: oupphörligt arbete, förbättringar, som icke alltid åtföljts, såsom förhållandet tyvärr alltför ofta vsrit i vårt land, af en ramlande lycka, utan rätt ofta af solida och varaktiga framsteg. Jag behöfver icke mer än nämna ordet samhälle för att framkalla taflan af en oerbörd äflan. Arsböckerna fyllas af nya statsförfattningar och statsinstitutioner i oändlighet och hvilka alla syfta, rätt ofta icke utan en märkvärdig framgång, att förverkliga ideer, hvilka våra fäder eller till och med vi sjelfva för ett årtionde sedan nästan ansågo för utopiska drömmar. Och utom det borgerliga lifvets område se vi den religiösa forskningen, den sanna trons budbärerska, ehwu alltför ofta stämplad såsom otro, sväfva kring om vattnen för att söka något att hvila på, för att cäka ott klarara ling am möiliot än det