Aftonbladet – 29 november 1869, sida 2

illrubiver och safirer och göt sin strålglans öf7er det fina brunettaansigtet och densvartkläd la gestalten, som med händerna sammanknäppa omkring knäet, satt bredvid den sofvande srigaren. Hon såg, som om hon aldrig kunvat se sig mätt på den rena profilen, både till färg och form som-om den varit mejslad . marmor, aftecknande sig mot den bruna cappan, der han sot djupt och lugnt, efier tridens mödor och drömmande om sin lycka. Tvarken hon eller Philip ville yttra ett enda rd för att icke störa hans hvila; men bullet utanför väckte honom snart. Han slog pp ögonen, mötte hennes blick och sade sm åleende: God morgon, ljutva hjerta! Hvad, sitter lu och ser på hvilken ful fysionomi din man fört med sig till dig?, Nej, sannerligen icke! Jag försökte blott genfinna någon likhet med ditt fordna jag, och undrade huru jag för ett enda ögonbiick kunde bättre tycka om ditt ungdomliga anigte, än det ädla utseende du nu har fått! b Ah! när jag först begaf mig på väg för att uppsöka dig, såg jag ut som en vanIrande regnbåge, och ändå var jag egenkär nog att tro det du skulle öfverse dermed. Visa mig ärren efter de grymma såren, sade hon och följde med fingret det långa irret i pannan; der ser jag ett, men hvar ir det min kusin gaf ett så rysligt namn? Nej tvärtom, detta ljufva namn räddade mitt lif. Litet mindre afundsjuka öfver mina persikoröda kinder, och jag hade icke stamnat och läspat.i alla mina dagar, för Eustacies kyss!... Och då han lyftade nro den ånga silkesmjuka mustaschen för att visa henne det outplånliga ärret, tillaav han sma eende: Jag här väntat lärge på det rätta botemedlet derför. Men just som detta medel användes, öpps