Aftonbladet – 27 november 1869, sida 2

I hans blick. Stor var hans tacksamhet för den så godt som himlasända dotter, som på hans ensamma ålderdom var honom till en sådan välsignelse. Ifuru högt han än älska. de henne, sörjde han dock ej öfver henne, ty, som han också sade henne, han ansåg sin bortgång som ett tecken till att hans jordiska kall var slut och hennes pröfningar likaledes. Jag förlitar mig så visst derpå, sade han, att du snart skall fiona en säker och pålitlig beskyddare, som om jag redan såge honom. Och hans ande flydde, lemnande henne en vida rikare välsignelse och kärlek, än hon någonsin fått af sin egen fader. Fiendens trumpeter ljödo redan bortom kullarne, och hon, truktande för de kära qvarlefvorna, ifall fästningen blef tagen, hade skyndsamt låtit begratva den döde på klostrets kyrkogård. Det var då hon ännu gret vid grafven, som man kom till henne med helsning från kommendanten att hon skulle bereda en sårad krigare rum i högkoret. Blott detta felades,, tänkte hon i sin sorg, ty koret hade varit hennes käraste tillflyktsort. Antingen ör biåstens skull eller för gengångarnes eller för begges, hade man med en brädvägg afskiljt kyrkan från koret, och ingen hade tänkt på att någousin sätta sin fot derinne, förrän Eustacie, hvars katolska åsigter aldrig riktigt kunde utplånas, smugit sig dit, och förtvifiad öfver förstörelsen derinne, icke gifvit sig ro förrän hon fått det någorlunda rengjordt och ordnadt. Det fanns ej något annat ställe uti hela klostret, der hon var viss på att få vara ostörd och här var hennes bönerum, der hon dagligen bad och dit hon ofta gick föratt dölja sina tårar och hemta mod och krafter, under hennes faderlige väns sista, långsamma sjukdom, detta allt bade varit en förstulen fröjd. (Forts.)