Aftonbladet – 23 november 1869, sida 2

Vår mening derom står visserligen vis å vis den allmänna opinionen temligen ensam, nen torde det oaktadt för ett djupare tänkande kunna rättfärdiga sig såsom den riktigaste och den, som kommer sanningen närmast. Vi våga säga, att anledningen till de många morden är i första hand att söka i den närvarande tidsriktningen, såsom dels rreligiös och dels rationalistisk. Denna riktning har blifvit förberedd och har sina oroaner uti pressen i allmänhet och särskildt uti de s. k. liberala och radikala tidningarne. Det utsäde, som så rikligt på denna väg blifvit utströdt, bär nu sin bittra frukt och torde komma att bära ännu bittrare. Ty ostraffadt kan man icke undergräfva eller tillintetgöra tron på en helig och rättfärdig Gud, som en gång skall vedergälla hvarje menniska efter hennes gerningar. Är denna tro borta, så är dermed ock vägen för brottet öppen och det går så långt vägen räcker. Vi anse ej behöfligt att inlåta oss i några betraktelser öfver Wäktarens försök att göra pressen i allmänhet i första hand ansvarig för de talrika mordgerningarne inom landet. Dylika utgjutelser medföra sitt eget straff genom det intryck de måste qvarlemna i hvarje af partiilskan ej alldeles förvridet sinne. Men då Wäktaren riktar sin upprörande beskyllning särskilåt mot de liberala och radikala tidningarne, vilja vi härvid endast göra en enda liten erinran. Det gifves i vårt land äfven en kyrklig, en bekännelsetrogen tidningspress, hvilken, om ock visserligen icke liberal, dock är ganska radikal, nemligen i oppositionen mot allt hvad förnuft och sann kristendom heter. Hvilka äro månne verkningarne af detta slag af radikalism på sedligheten och i allmänhet, på det andliga helsotillståndet i landet? Arligen utportioneras, genom den inre missionens nitiska tjensteandar, oerhörda qvantiteter mer eller mindre förskämd själaspis till den okunnigare delen af befolkningen; betydliga penningsummor indragas i den centrala förvaltningens kassakistor; vidskepelsen och fanatismen sträfva att behålla terrängen och — resultaten? Jo, bland dessa finnas ock en hel del fall af religiöst vansinne, och om gräsliga mord på barn och fränder, som i sådan yra föröfvats, hafva våra tidningar tid efter annan och icke minst under innevarande år haft att förmäla. Hvilket utsäde är det väl, som burit dessa bittra frukter,? Vi lemna svaret åt Wäktaren. Det är dock ej ensamt den liberala pressen, som gör Wäktaren bekymmer; en ännu farligare fiende ser tidningen i den upplysniog och bildning,, för hvilken man i våra dagar gör sig så mycket besvär,. Denna upplysnings målsmän göra sig), menar Wäktaren, en ära af sin otro och sitt förnekande af bibelns Gud,. Wäktaren nämner denna gång inga namn, utan åtnöjer sig med en så lydande fingervisning: Det går icke an att sätta mytologi eller en förfinad hedendoms religionsfilosofiska betraktelser, de må nu sväfva aldrig så mycket ut på både längd och brädd, i stället för Guds ord, ty resultatet blir ej annat än en raffinerad ondska och gudsfiendtlighet, som i sinom tid kommer till utbrott. Lustigt nog förekommer i samma nummer af Wäktaren, deri man läser denna varning för den nyare mytologien eller religionsfilosofien, en lofordande anmälan af ett nyligen utgifvet arbete i den kristliga trosläran, hvars författare, kyrkoherden S. L. Bring, enligt hvad Wäktaren sjelf anmärker, uttryckligen drifver läran om en englarnes menskliga krov:pslighet. Utmirker sig den svenska religionsfilosofien — hvad vi hittills ej haft oss bekant — genom några mytologiserande tendenser, så kan alldeles detsamma påstås om den svenska bekännelsetrogna dogmatiken,. Vi egnade för ett par veckor sedan någon uppmärksamhet åt ett biskopligt angrepp mot demokratismen i Sverge. Vi ha denna gång sett hura man från samma läger dömer om rationalismen och den fria ningen. Demokrati och filosofi — dessa äro sålunda de hydror, som böra utrotas, på det att renlärigheten måtte i ostördt lugn kunna frodas och växa till inom våra landamären! BUNKE ORDRAR