Aftonbladet – 22 november 1869, sida 3

I bättre deran än den hvita qvinnan i den cie viliserade verlden, som förlorade sin försörjare, och intet arbete förstår, samt just derför, då hon ej kunde säljas af arfvingarne, ofta kommer derhän, att sälja sig sjelf till den förste bäste. Den utmärkta tyska författarinnan Fanny Lewald, hvilkens förtjenster nyligen blifvit i Frankrikes förnämsta tidskrift, Revue des deux Mondes, på ett hedrande sätt vitsordade, skrifver om sig sjelf följande: I kännen mig, mina vänner, och jag kan så mycket mer säga det, som nog många personer lefva, som kunde intyga motsatsen, om jag ej talade sanning: jag har varit mina föräldrar en god och flitig dotter, mina systrar en trogen och verksam syster, och har mot min man och hahs barn gjort min pligt med känsla af lycka och efter mina bästa krafter. Jag hör också ingalunda till de qvinnor, hvilkas otyglade fantasi eller sjelfviskhet skulle våldsamt trängt dem ut ur familjekretsen. Men jag har dock i fädernehemmet, inom en mig älskande och af mig älskad, men ej rik familj framlefvat år fulla af så dystra bekymmer för den oss hotande framtiden, att jag ej kan utan beklämning tänka tilbaka derpå. Och allt detta — emedan det för oss 6 systrar, då vi voro döttrar af en aktad köpman och stadsfullmägtig, ej skulle passa att med arbete förtjena vårt bröd, att lätta lifvets börda för vår far, hvars kära hufvud mycket för tidigt grånade vid tanken -på hans sex oförsörjda döttrar, och en gång i framtiden för våra två bröder, på hvilkas ungdom tanken på sex oförsörjda fystrars framtida lott redan kunde kännas tryckande. Derhos voro vi väl och husligt uppfostrade, voro icke fula och icke obegåfvade. Men mången ung man, som måhända gerna tagit nägon af oss till hustru, afstod derifrån vid tanken på den stora familjen utan förmögenhet, på de fem systrarna, som han framdeles finge försörja. Detta äringen gissning, utan ett faktum. När jag slutligen, sjuk och trött af det grubblande, ändamålslösa sträfvandet efter någon utväg och oförmögen att lämpa mig efter ovärdiga äktenskapsanbud, till hvilka min fars i detta afseende fördomsfulla vilja sökte tvinga mig, insåg min fallenhet och började begripa, hur jag dermed kunde hjelpa både mig sjelf och äfven min familj, vär jag frigjorde denna från omsorgen om mig, då fordrade min annars så klarsynte far uttryckligt, att jag skulle göra detta hemligt. Jag lemnade fädernehemmet, belastad med alla mina onklars, tanters och kusiners klander; måste svälja den anklagelsen, att mitt lif utom familjen kostade mer än det var tillbörligt att fordra af min far. För mina egna systrar dolde min far, att jag underhöll mig sjelf, emedan en af hans döttrars sjelfständighet tycktes honom obehörig. ina kära systrar — jag erfor det först efter min fars död — hade dittills trott, att min far till stor del försörjde mig; och den dyre, annars så sanningsälskande mannen hade upprätthållit detta bedrägeri, emedan, enligt hans åsigt, familjbufvudets auktoritet skulle lidit på erkännandet, att hans 30-åriga lyckligt begäfvade dotter var i stånd att nu sjelf förtjena sitt bröd Och detta gjorde samme man, som tillåtit mig detta sjelfförvärf, som kände glädje öfver mitt arbete och hyste den största aktning förförfattarekallet, samt var stolt öfver att veta sina söner sjelfständiga i aktade förhållanden. Så djupt var ännu för 30 år sedan fördomen äfven hos de mest upplysta män ide bildade och s. k. högre stånden inhrotad, att deras döttrars dagdrifveri och beroende var för dem en hederssak. De ansågo en pligt, som ofta var dem svår att uppfylla, för en hedersrätt, och offrade åt detta falska hedersbegrepp i otaliga fall sina döttrars lefnadslycka. De tycktes alls ej inse, hvad i sådan belägenhet hundratals flickor känt och än i dag känna, att negerslafvipnan, som för sina herrar har ett värde, när de behandla henne väl, kunde ha en vida mer tillfredsställande hederskänsla och samvete, än de qvinnor, som måste lefva i det medvetandet att vara dem, de i verlden mest älska, sina fäder och bröder, en tryckande börda, och hvilka, när de med blommor i håret fingit genom balsalongen, omfladdrade och smickrade af unga män, dock måste, när de om natten aftaga sina blommor, fråga: men hvad blir af oss, om ingen af dessa män tar oss till hustru och försörjer oss? I tron att uppfylla lefnadspligterna mot sina döttrar, gäfvo och gifva fäderna dem ofta den samvetslösaste uppfostran för att tillgodose sin egen falska hederskänsla ooh för att låta sina gelikar tro på ett välstånd, som dock sällan är tillräckligt att för hela lifvet underhålla döttrarna i en dagdrifvande sorglöshet. Hela deras framtid ställes på ett lyckokast; på den slumpen, om deras älskvärdhet eller skönhet kan till den grad tjusa och fängsla en man, att han önskar ega dem och derför vill belasta sig med omsorgen för deras försörjning. Män, som skulle anse sig lättsinniga, om de ej försäkrade sitt hus för eldsvåda, om de ej läte teckna assuransför de skepp de sända på hafvet, som skulle förakta sig sjelfva, om e inginge i ett företag, hvars utgång de ej med någorlunda säkerhet kunde beräkna, föra sina döttrar ut i lifvet, utan att det ringaste kunna förutse hvad som skall bli af dem; och under det de för sina söner, för det 8. k. starka könet, med försigtigaste beräkning öppoa alla vägar, för dem förbereda alla medel för en sjelfständig och tryggad lefnadsväg, lemnar man det svaga, och hjelplösare könet åt Guds försyn allena eller åt slumpen. . Ofta får man höra: ÅAh en yngling, en man, han slår sig nog ut! Om dottern tiger man. Dottern skall icke, kan icke, får icke slå sig ut... Hvad blir då af henne? Hon förpassas med säkerhet till hemmets stilla verldo. Men om dess heliga port aldrig för henne öppnas? Om ingen man fattar smak för henne? Om ingen sådan synes henne sjelf åtminstone dräglig i denna allenasaliggörande stora giftermålsbyrå, som man tror sig ha så visligen inrättat? ERKRRSROKTRROSNN STAR — Rättegångsoch Pollssaker.