Aftonbladet – 22 november 1869, sida 3

ning Ipgaiunda ar atlundsvard. j (ERERSERSIVSRTE ER STOE MUSIK. Rossinis Messe Solenelle blef enligt löfte förgår och i går presenterad för det musika Hiska Stockholm. Vid det förstvämnda till fället förbjöd rummet helt och hållet och vi det senare ämnet till en viss grad publiken at högljudt gifva sitt bifall tillkänna, men de storartade tilloppet af åhörare, som gjord: att kyrkan såväl som La Croix salong ble alldeles fullsatt, lät allmänheten bevisa konsertgilvaren den erkänsla, hans vackra företag i hvarje hänseende förtjenade. Likasom Stabat Mater, är Messan snarart ett sjelfständigt nytt än en modernisering a det gamla och traditionella. Då de äldre mästarne diktade gripna af religiös tro och er derpå grundad hänryckning, som tvang den att skrifva så som de skrifvit, har Rossin åter på den andliga musikens område inför rent musikaliska, konstnärliga inspirationer hvilkas sammanflätande till ett Helt, som till. lämpats på texter af andligt innehåll, kunnat kallas reformation af dem, som anse producerandet af något skönt, hvad som helst, vara en konstnärs rätta tillbedjan, men åter al stilister och ifrare för en viss bestämd form och karakter inom ett visst tonkonstens område måste benämnas afsteg. Messan är detta mindre otvetydigt än Stabat, emedan maestron här synes hafva mera än i der äldre tondikten eftersträfvat att åtminstone: vissa former likna de stora föregångarne, men denna eftergift har icke ländt hans arbete till fördel, ty hvad deraf uppkommit är onek: ligen strängt taget blott åtskilliga lieux communs, under det att de sjeltständigt uppfatide och genomförda numren, bedömda i och jr sig, rädda messans värde, icke såsom komposition i en viss genre, utan helt enkelt såsom en väfnad af välljudets och melodiens otvungna behag. Det som anslår och griper oss i messan är således icke dess uttryck för andakten, utan i första rummet det vitnesbörd den giiver derom, att mästaren ännu i sina sista år egde qvar den utomordentliga begåfning. lätthet och elegans, som låtit honom vinna segrar ehvar och hur han uppträdde. Väl är denna rikedom icke längre obegränsad, men mycket deraf återstår ännu, och om man här saknar motstycken så väl till den högt sväfvande fantasi, som tolkar sig i basunarian i Stabat Mater, som till ädelheten hos Quis est homo eller det djupa begrundandet hos Quando corpus, röres man emellertid ovilkorligen af det oändligt milda, at vemod ej fullt obemängda, hos messans glansnummer, terzetten Gratias, duon Qui tolliso samt altariorna O salutarie och Agnus dei. Äfven tenoroch basariorna, af fällständigt verldslig hållning, vittna om mycken melodikraft och bland körerna utmärker sig Kyrie, för smekande välljud och Et resurrexit för en väldighet och styrka, som messan för öfrigt saknar. Rösterna äro här såsom allestädes förträffligt tillgodosedda af den store italienaren. Smakfoulla och rikt utarbetade harmonier framstå här och hvar i kompositionen och de flesta solonummer inledas med en lyckligt funnen, synnerligen elegant figur, som någon gång blott alltför ofta upprepas. Denna förfinade detaljbehandling samverkar med ackom: panjemangets anförtroende icke åt orkestern, utan åt orgel och piano att gifva det hela en karakter af litenhet, som icke heller motsäges af något egentligen storartadt idtinnehåll. Fru Jacobssons stämma och föredrag utmärkte sig fördelaktigt i den ofvannämnda trion och. duetten och förlänade ätven den mindre rikt utrustade sopranarian, Crucifixus., ett väl beräknadt, godt återgifvande. Det tacksammaste partiet tillhör alten och hade i fru Gurli Ruben vunnit en värdig tolk, som med tillfredsställande teknik och mycken innerlighet i känslan deltog i ensemblerna och gaf de begge ariorna, särdeles O Salutaris, hvaremot det sköna Agnus,, som afslutar messan, hade erfordrat ev kraftigare röst I basarian, Qvoniamp, röjde hr Behrens, förutom varm och liflig uppfattning af styckets karakter, äfven omsorgsfullt konstnärlig röstbehandling, då åter hr Lundqvist i sin aria, Domine, måhända väl ifrigt anlitade för att ej säga ansträngde sin stämmas stora resurser. Hos kören fann man friskhet och kraft, om också ej den förfinade nyansering, som uppgiften i hvarje nummer påkallar. Ackompanjemanget sköttes, särdeles af hr Hägg, till stor fördel för intrycket af det ela. Vi hafva anledning att tro, det konserten snart ånyo gifves, och åtnöja oss derför med det ofvan anförda jemte en tacksägelse till hr Behrens för den rikhaltiga njutning han med dessa musiktillställningar beredt tonkonstens vänner. SERNER