Aftonbladet – 19 november 1869, sida 2

rens högljudda: gare! hade Aim eller hans häst — ty båda voro lika utom sig af fruktan — tagit vägen inåt land. Hästen försökte komma upp på sandbanken, som gaf efter för hans ursinniga häftiga rörelser fom om den varit bara vatten — ett gällt skrik — omisskänligen en qvinnas skrik — hästen sjöpk — ett dödsblekt ansigte och en sanss gestalt fördes bort af vågorna, men icke förrän Berenger afkastat kappa och svärd och störtat sig i vattnet, Inom några ögonblick vände han tillbaka till ön, der Philip och Humfrey gingo ut i vattnet, den ene för att hjelpa honom iland och den andre för att mottaga hans börda. Framåt, icke ett ögonblick att förlora ! ropade vägvisaren, och Berenger, ännu flämtande, kastade sig upp på hästen, höll ut armarne och mottog den smärta nästan liflösa gestalten på sadelknappen framför sig. Ännu ett par minuter och den farliga öfverfarten var gjord, och de befunno sig på en högre sandbank, der de tryggt kunde hålla. Philip, som kom fram för att hjelpa brodren, kunde pj låta bli att utropa: Hvilken stackare den pojken är! Tyst! sade Berenger mycket allvarsamt, lå de lade den sanslöse på marken. Hvad? Han kan då ej hunnit drunkna i let ögonblicket. Vi skola snart ruska lif i honom. Ur vägen!, sade Berenger som knäböjde oredvid den alltjemt sanslösa gestalten. Ser la då icke? tillade han saktare,lindade det ånga våta håret om sin hand och höll det pp, medan ärret i pannan glödde så att de: —kinderna till och med skiftade i rödt eraf. En qvinna? Hvad? — hvem? Men på en sång förstod han hvm det var och utbrast welt storögd: Den oförskämda!.. (Förts.)