Aftonbladet – 19 november 1869, sida 2

Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 13 Nov. Det tyckes nästan ligga en sanning till rund för hvad man så många gånger har påetått på vers och prosa — oftast tyvärr med bitterhet — att själslifvets temperatar här vester om Kölen icke är gynsam för konstens ömtäliga telningar. tminstone tyckas icke våra konstnärer finna sig synnerligen väl till mods deri, och vistas de en liten tid bland oss, så är det oftast blott på flygtiga besök från de främmande hem, som de ha uppsökt ät sig i aflägsna länder, och dem de heligt försäkra sig icke kunna lemna utan att öfvergifva det själsumgänge med de stora idberna och det allmänna kulturmedvetandet, som är en nödvändighet för dem och hvilket de anse sig icke kunna finna i Norge. I årtionden har Diisseldorf varit våra målares föriofvade land; nu börja några begifva sig till Ki rlsruhe, i hvars akademis direktör, den bekanto professor H. Guide, de finna en landsman, hvaremot en och annan af dem slagit sig ned i Paris; öfver Alperna har ännu iogen målare kommit på ett kort besök. I den eviga staden ha bildhuggarne Fladager och Budal funnit ett nytt hem, hvilket de näppeligen någonsin på allvar skola utbyta mot Norge. I Kjöbenhavn har Glosimodt slagit upp sina bopålar, denne man med den egendomliga begåfningen, i hvilken vi kanske ha förlorat en orfevreariiste af första rangen eller — i fall jemförelsen ej skulle synas alltför djer? Benvenuto Cellini efter tidsomständigheterna, för att viona en bildhuggare, som kvappt någonsin skall uppnå fullt mästerskap; dit reste äfven Bergslien, då han skulle böria sin Carl-Johans-staty. Till och med Borch, som så Jänge höll ut ibland oss och med så många band var fäst v norden, öfvergaf slutligen striden mot den köld och det misskännande, som han ansåg sig ha att kämpa emot, och begat sig i väg sistlidne höst för att söka sig ett hem i Rom. Fem år ha förflutit sedan Henrik Ibsen med sionet uppfyldt af bitterhet och gäckade förhoppningar såg de roreka bergen dyka ned i hafvet bakom sig, och det ser icke ut, som om han så snart åter skall räcka handen till välkomsthelsning åt ctt samhälle, hvars fel och dårskaper afståndet och skilsmessan blott tyckas förstora för honom. Och huru skulle icke denna lista kunna förökas, om jag härtill lade alla dem, som odla sångens och musikens konst, och som icke väl hunnit uppoå mästerskapets begynnelse, innan de skynda sig ut i den vida verlden, der några af dem lida skeppsbrott, under det att andra i en hast vinna namn och ära, hvilkas glans vi blott på afstånd få beundra. Ole Bul är, trots sitt ultranorska sinne, i botten kosmopolit; Tellefsen i Paris är långt mera fransman än norrman, och det dröjer väl icke länge, innan vi få se en ung pianospelerska, som just i dessa dagar har lemnat Norge, fösta sig likt en stjernbild — af hvilken rang vågar jag icke förutsäga — på en af de främmande horisonter, som ensamma tyckas kunna skänka den rätta fonden för dessa strålande fenomener. Från nyåret är fröken Erika Lie anställd vid konservatoriet i Kjöbenhavn såsom lärariona; här ha vi ingen sådan institution, der vi kunna öppna ett hem för taJangen; vi ha ingenting annat att bjuda än bravorop och blombuketter, och detta är ju en knapp kost att lefva på hela den långa norska vintern i ända. Vi ha skänkt Erika Lie tillräckligt af båda delarne och helsat hennes tidigt mogna anlag med allt det erkännande, som stått till vårt förfogande. Men nu skall hon ändock bort från oss och försöka, om hon annorstädes kan vinna sanktion på vår dom. Hon tager vägen öfver Stockholm, der hon troligen ämnar låta höra sig. Jag skulle önska, att dessa rader kunde tjena henne såsom introduktionsbref till en allmänhet, som kanske just på det musikaliska området är något bortskämd, så att