Aftonbladet – 19 november 1869, sida 2

Nissards kyrktorn var snart i sigte och vägvisaren menade att de skulle hafva god tid att komma öfver, före flodtiden. Färden gick emellertid icke så fort, ty vinterregnet hade uppsvällt alla bäckar och floder som mynnade ut i hafvet, sanden var tung och våt och hästarne kunde ej framdrifvas mycket fortare än i gående. Vågornas sorl och häftiga rörelser förkunnade spart att floden begynte stiga. För de båda bröderna var detta ljud kärt, ty det talade om hemmet, om frihet, om lif och hänryckning. Philip höll sig så nära de stigande vågorna som hans ovana häst ville tåla, och sjöng, skrek och hurrade för de kära engelska vågorna; men Aime de Selinville hade aldrig ens sett hafvet förr, och ännu då floden var långt borta, darrade han som ett asplöf vid hvarje svallande bölljas sorl. Men då deras hvita, skummiga kammar tydligen visade sig, styrde han sin häst inåt land så hastigt, att vägvisaren knappt hann ropa till honom att ban skulle begrafva sig i flygsanden om han tog denna väg. Men, sade han, dödsblek och med skallrande tänder, huru skola vi kunna komma fram här, der dessa rysliga böljor oupphörligt smyga sig närmare? Berenger nedtystade Philips hånskratt och började förklara, huru som vågornas hastighet alltid af en erfaren kustbo kunde beräknas. Hans ord tycktes hafva något litet lugnat Aimå, då vattnet, som från en mot sanden svallande bölja stänkte upp till fötterna på hans häst, nästan skrämde honom från sina sinnen, Låt oss vända om, ropade han förtviflad och kastade om sin häst, men Berenger ryckte till sig tyglarne och sade: Detta skulle verkligen vara att rusa i dölens armar, Pojke, om du ej vill blifva för