Aftonbladet – 17 november 1869, sida 2

f sig fanatiska sekter och blodiga förföljeler, då ändtligen religionen säkrast förvaras enom sin egen gudomliga kraft, anser utkottet en fri religionsöfning, med iaktta ande af de i föreskrifna förbindelser, ej ara vådlig för religionens sanning, ej kunna etagas ett samhälle, der hvarje lugn och aglydig medlem njuter skydd. Detta kontitutionsutskottets svar på de. gjorda eriningarne blef af stände:na godkändt. Sammaunda godkände ständerna konstitutionsutkottets memorial med anledning af prestetåndets anmärkning vid 2 regeringsfornen, hvilken anmärkning gick ut derpå, att iela konungahuset borde genom grundlagen illförbindas att bekänna den rena evangeiska läran; i afseende hvarpå konstitutionsitskottet genmälde, att prinsessorna ega ngen arfsrätt till tronen och kunna således j af några statsskäl beröfvas den hvarje unlersåte tillagda religionsfrihet. Det är häraf klart, att det måste bli omöjigt att i 16 inlägga någon annan betylelse än den af ordalydelsen härflytande, att ngens samvete skall tvingas och att hvar och n skall skyddas vid utöfningen af sin relision, samt att denna skänkt samvetsfrihet cke blott åt några utifrån inkomna och toererade dissenters och deras afkomlingar, tan åt hvarje svensk man och qvinna. Det är i sanniog en — om vi så få utrycka oss — hyperjuridisk och i yttersta nåtto krass uppfattning, att vilja betrakta eligionen såsom någonting alldeles oberoende vf individen, af hans tro, vilja och samvete, såsom en yttre kategori, i hvilken han geom hvarjehanda bestämmelser och anordlingar är inrangerad. Man kan också förtå, huruledes det från den synpunkten kan inses vara rätt och ändamålsenligt, att ienighet med nu gällande dissenterlag personer, om icke blott i sitt hjerta öfvergifvit, utan ifven öppet förklarat att de förkasta och rånträda statskyrkans lära, det oaktadt unna och böra betraktas såsom bekännare af denna lära. Samma uppfattning gör sig sällande flerestädes i högsta domstolens förnandlingar. Så talar t. ex. jästitierådet Wretman om innetafvande af viss trosbekännelsen såsom vilkor för att erhålla tjenstebefattninsar. Innehafvande af en trosbekännelse, liksom innehafvande af en löpande revers, ett hypotek, en utskänkningsrättighet! Man kan cke gerna mera naivt ge uttryck åt den uppfattning, enligt hvilken trosbekännelsen endast ir en yttre qvalifikation, som hänger utanpå personen och icke har någonting att skaffa ned hans inre personlighet, med hans inviduella öfvertygelse. Öfvergå vi nu till de hufvudsakligaste detaljanmärkningarne emot lagförslaget, så finna vi främst bland dessa den som gäller rubriken å detsamma. Det nu föreliggande förslaget kallas nemligen i riksdagens detsamma beledsagande skrifvelse författning angående främmande kristna trosbekännare och deras religionsöfning, då deremot förordningen af den 23 Okt. 1860 i öfverskriften säger sig handla om främmande trosbekännare och deras religionsöfning. Med anledning häraf ha flere justitieråd anmärkt, att det skulle vara högst olämpligt, att en författning, som handlar om främmande trosbekännare i allmänhet, ersattes af en annan, som endast rörde främmande kristna trosbekännare, så mycket mera som inga bestämmelser blifvit föreslagna att ersätta den förstnämnda författningen i den mån den kan vara å icke-kristna trosbekännare tilllämplig. Hvar och en som icke stannar vid denna jemförelse mellan rubrikerna, utan gör sig det besväret att utan förutfattad ovilja mot det af riksdagen nu antagna förslaget genomläsa båda författningarne, skall snart finna, att denna anmärkning är obefogad samt att icke den allraringaste olägenhet skulle kunna vid den praktiska tillämpningen uppkomma deraf, att den nya författningen endast rörer främmande kristna trosbekännare. Oegentligheten ligger nemligen hos 1860 års författning, som efter rubriken skall innehålla bestämmelser för främmande (äfven icke-kristna) trosbekännares religionsöfning, men som redan i första paragrafen och sedan allt igenom endast reglerar kristna trosbekännares rätt att bilda församling och hälla gudstjenst m. m. Der talas icke något ord om att icke-kristna trossamfund kunna få rätt att bilda församlingar,!och i afseende på det enda icke-kristna trossamfund, som är i riket tillåtet, gör författningen till yttermera visso i I 16 den uttryckliga förklaringen, att genom denna författning sker ej någon ändring af hvad i afseende på mosaiska tros bekännare stadgadt är, Som, bekant ha det heller aldrig varit ifrågasatt att på mosaiska trosbekännare, från hvilkas sida mar aldrig befarat det ringaste proselytmakeri tillämpa vare sig s 8 rörande inrättandet a skolor eller någon annan punkt i denna författning. ) ) Då k. förordningen den 30 Juni 1888 tillför säkrar infödde eller som svenska undersåte: upptagna mosaiske trosbekännare att vara ala hänseenden ställda i lika rättsförhållan den med öfrige svenske undersåter enlig svensk lag samt åtnjuta enahanda rättighete: och förmåner som tillkomma svenske under såter i allmänhet, utan andra inskränkninga än Sverges grundlagar för utrikes födde mär eller främmande trosbekännare bestämma elle jofvannämnde förordning särskildt stadgas, oe! då hvarken denna förordning eller de senare k förordningar, som modifierat densamma ChP ställt någon inskränkning med afseende på de: svenske undersåter tillkommande rättighete; att upprätta skoior och mottaga lärjungar som vilja dem freqventera, så är det till följ af nu gällande dissenterlags i 16 ioryckt förbehåll att genom denna författning ske