Aftonbladet – 16 november 1869, sida 3

Eskilstuna Tidning anför från Thorshälls ett beklagligt ehuru tyvärr icke sällsynt bevis på ovist nit och maktmissbruk hos presterskapet. Tidningen har från fullt trovärdigt håll erfarit, att inom Thorshälla landtförsamling två medelålders män, båda familjefäder, blifvit nekade att utan föregående förhör begå nattvarden derför att de e så noggrannt kunnat uppläsa Luthers förXxlaring öfver fjerde bönen, De båda männen, som vid husförhöret lära erhållit offentliga förebråelser och hotats med att de nog skulle antecknas samt ej få gå till nattvarden förrän de enskildt läst fö presten (hvilket dock sedan ändrades dertill att de skulle besöka förhöret vid uppskrifningen), sägas likväl, ha svarat riktigt på några till dem stälda så kallade förståndsfrågor. Det är således — tillågger Eskilstuna Tidning — för bristande minne rörande så abstrakta saker, som dem katekesen måste anses innehålla, särdeles för personer, hvilka egna hela sin tid åt ett ansträngande kroppsarbete, som tvenne familjefäder erhålla offentligt tilltal — måhända till och med i närvaro af sina barn — samt hindras från fullgörandet af den troligen för dem vigtigaste religiösa handling. Dessa män kunna ju möjligen hafva barn, som äro rätt slängda i kalckesens utanläsning — ehuru denna kunskap dock blott är mekanisk — och hvilka i sitt oförstånd beskratta sina, i deras liksom i prestens tycke, okunniga öräldrar och derigenom förlora hågot af den vördnad, som de äro dem skyldiga Förhållandet har också väckt rätt obehöglig uppmärksamhet och upprört mer än ett finkänsligt sinne. Vi äro långt ifrån att ogilla församlingslärarne derför att de af sina åhörare fordra fven för ståndets upplysning och brinnä af nit att meddela dem sådan. Den förberedande nattvardsundervisningen önska vi derför så grundlig som möjligt och unse en viss stränghet här på sin plats, på det de unge må rätt inse visten al sin andliga fullmyndighet, och det första åtnjutandet af sakramentet ej måtte blifva en blott konvenienssak eller på sin höjd en den ytliga känslans sak, Men sedan en församlingslärare väl förklarat en person värdig att komma i åtnjutande af nådembtillet — hvilket han naturligen ej bör ähtagas göra utan en öfvertygelse om ile2s5 lefvande kristendom — då ause vi att ett senare uteslutande från begagnandet deraf ej är egnadt att stärka och lifya hans religiösa intresse, helst dermed alltid är förenad en viss vanheder. Har en gång hans kristendom varit lefvande, så är det desstitom nästan säkert att det icke är det religiösa lifvet, som gått föroradt, utan troligare är att hans minne tappat bort någon af lärans många spetsfundigheter, som aldrig fått inträde vare sig i hans förstånd eller hjerta. Och en prest bör föröfrigt väl veta att nattvarden är ett sakrament, ett mysterium, hvilket således aldrig kan blifva annat än en känslans sak. Att derför derifrån vilja utesluta den, som leraf anser sig vara i behof, på grund af en lucka hans minne eller till och med möjligeh af en vrist i en kanske rätt ovöfvad tankeförmåga, tro vi cnappast kunnö gälla såsom bevis på sant kristlig cärlek