Aftonbladet – 16 november 1869, sida 2

såsom påföljd för affall från den rena evangeliska läran. Ifrågavarande 3 i lagförslaget innehåller lagbud för den, som till följd af sin religion, d. v. s. sin tro och bekännelse, icke vill höra till statskyrkan, och bestämmer hvad han såsom dissenter har att iakttaga, för att på ett tillräckligt klart och tydligt sätt ådagalägga, att han omfattat en annan bekännelse. Hvad paragrafen innehåller om skyldighet för kyrkoherden att mottaga anmälan härom och göra anteckning i kyrkoboken, kan icke anses vara af kyrkolags natur, lika litet som de på andra ställen i lagförslaget förekommande reglementariska föreskrifter om lysning, anteckning i kyrkoböcker m. m., hvilka höra till de kyrkliga ordningsoch ekonomiärenden, i hvilka konungen såsom kyrkans öfverhufvud kan i administrativ väg träffa bestämmelser. Vi böra tillägga, att samma ledamöter af högsta domstolen, som afstyrkt antagandet af detta förslag, på samma grunder ätven afrådt K. M:t att gifva sanktion åt det andra i sammanhang dermed stående förslaget till förändring i k. förordningen af den 23 Okt. 1860 om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära, genom hvilket förslag hotet mot bekännelseoch lärofriheten skulle försvinna, och endast proselytmakeri genom omoraliska medel bli belagdt med straff. Endast justitierådet Iggeström har lemnat äfven detta förslag utan anmärkning. Vi skola i en följande artikel närmare skärskåda de hufvudsakligaste detaljanmärkningar, som af högsta domstolens ledamöter blifvit gjorda emot dessa förslag. RR