Aftonbladet – 16 november 1869, sida 2

ögon ned på Dianes hand, som han fattade och fasthöll för att hindra henne från att sålunda förnedra sig sjelf. Hennes häftiga ord och åtbörder skuro honom in i själen, och det var med upprörd, halfqväfd stämma han svarade: Gud hjelpe både er och mig, Diane! Att göra hvad ni begär skulle vara — skulle icke vara räddning för någon af oss. Nej om ni vill knäböja, så låt det då bli inför Honom, som allena kan hjelpa oss igenom allt detta! Han släppte hennes hand, kastade sig på knä vid henoes sida, dolde anvsigtet i händerna och försjönk i en ångestfull bön om att den motståndskraft han kände nästan domna bort, måtte blifva honom återgifven. Detta lugnade henne, och då han steg upp, sade hon ingenting; han yttrade ej heller ett ord, utan drog blott sakta undan gardinen, så att han kunde se ut i salen, del den döde ännu låg på den bädd, der har sjelf lagt honom, omgifven af knäböjande prester, som sakta sjöngo dödspsalmer och messor. Hvila, hvila och ro göto de in ti! denna hårdt pröfvade, lefvande ande; det oroliga hjertats slag stillades vid tanken på huru kort öfvergången var till den verld, der fångenskap och sorg och längtan skulle vara slut. Han vinkade till fader Bonami att återvända till Diane, och genom hans närvaro skyddad för vidare känsloutbrott, kysste ban artigt hennes hand och lemnade henne. Han beskref detta möte för Philip i så få ord som möjligt, men brodren bemärkte hurn lång tid han denna afton tillbragte vid sin bibel. Följande dag sågo bröderna från sina fönster Narcisse, eller som han redan i öfver tre år låtit kalla sig, markis Nid-de-Merle, anlände, åtföljd af flera uppvaktande her