Aftonbladet – 13 november 1869, sida 3

-IHNaASSIg nNangltvennet och TnNNt DicKa upp: a han var väl en kunskapsrik, bildad och skickd Ilig embetsman, väl utrustad af naturen, mer I fullkomligt saknande allt hvad som kunde närma sig till genialitet. Sin plats i der 3 högre administrationen fylde han väl; utöft ver denna var hans betydelse icke stor. -I Men hvad som gör, att det nu är med en -Iså stark känsla af pietet vi mottaga undere I rättelsen om hans bortgång, är, att han var len bland de siste af de män, hvilka det minj Inesvärda året 1814 såsom det norska folkets valde representant infunno sig vid Eidsvold ,Joch der midt under hotande faror förstodo lösa den svåra uppgiften att skänka det at -sin unga frihet nästan berusade Norge en v statsförfattning, som har stått sitt prof, un1 I der det att så många af Europas öfriga stater -)ha varit underkastade de våldsammaste kont Istitutionella kriser, — en författning, hvars i I former ha varit tillräckligt fria, för att inrymma mer än ett halft århundrades poli-I tiska utveckling, och som utan att sprängas I sannolikt ännu i lång tid skall kunna gifva I plats för en stark folklig sjelfstyrelse. Icke mindre än 55 år ligga nu mellan oss -Joch vår författnings födelsedag; och det finns Jicke många qvar af dem, hvilka kunnat i ,I minnet bevåra de känslör; som på den framI tidsdigra Majdagen genomströmmade det nörska folket. Ännu mindre är deras antal, som Isjelfve togo en aktiv deliförfattningsarbetet, och det är derför icke underligt, att med de sista af dessa tyckes det oss, som om en hel generation stiger ned i grafven, ett slägte, till hvars mod, frihetssinne och handlingskraft vi se upp med tacksam vördnad. Det är icke .blott, för de yngre bland oss, som detta slägte redan står i historisk aflägsenhet, till och med de, hvilkas rygg är böjd och hvilkas hår blifvit hvitt under årens börda, minnas frihetsåret såsom en barndomssaga, lvars särskilda drag fantasien redan har bemäktigat: sig, .och som historien blott med möda förmår frammana för oss fullt och klart. Blom stod icke i det led af män, hvilkas namn först kommas ihåg, då vi återkalla riksförsamlingen i Eidsvold i minnet. Han nämnes icke jemte en Sverdrup, Christie, Carl Magnus Falsen eller en Herman WedelJarlsberg på andra sidan. Med ett ord, han intog ingen ledande ställning; under diskussionen uppträdde han sällan och då icke på ett sådant sätt, att han förmådde rycka åhörarne med sig. Han var en klok, fint bildad man med grundliga kunskaper i de statsekonomiska facken, besatt en älskvärd personlighet och rörde sig med lätthet; men just dessa egenskaper gjorde, att han icke kunde sluta sig till den sida af riksförsamlingen, som både var afgjordt i majoriteten och alltid i högsta grad åtnjöt nationens sympati: . det så kallade sjelfständighetspartiet. Den starka patriotism, som här rådde, och som icke sällan fann temligenbarocka uttryck, måste vara honom osmaklig, och hans be-l. räknande klokhet måste göra, att han icke: förmådde sätta lit till detta partis hopp, att; Norge skulle kunna bevara sin sjelfständig-. het utan att ingå någon förbindelse med l! Sverge. : I spetsen för detta parti stod den högt 4 begåfvade, kloke, energiske., Johan Caspar i Herman Wedel-Jarlsberg och vid hans sidal:; bans svärfar, den högt aktade älskvärdex, Peder Anker och den ädle, kunskapsrikel: hedersmannen Jacob Aall. Desse män ochl: de, som slöto: sig till dem, sågo icke med de1 politiska svärmarne — yttrar Blom sjelf —lt fäderneslandets, graf i en förening med Sverge s på i lag bestämda vilkor eller guldådern 1 1 E I E S E framspira i prins Christian Fredriks regering, hvilken blott beredde fäderneslandet en evi olika strid, och inom kortare eller längre ti ledde till en återförening med Danmark, som ng på den sista tiden hade kostat orge så många uppoffringar, Desse män, de 8. k. svensksinnade, hvilka till största delen voro män med pröfvad rättskaffenshet och bildning, och män, hvilka såsom de stör: sta egendomsegare i landet förblefvo oåtskiljaktigt fästa vid fädernestandet, voro af: den mening, att man skulle utarbeta en konsti-s tution, som kunde passa för Norge såsom ett oberoende konungarike, men i hvilken man skulle undvika hvarje personlig häntydan,, som kunde förhindra hennes antagande från? den svenska konungens sida, för att icke göra!r hennes tillämpning omöjlig såsom en grund-!c val för en förening med O veröer i fall denna s skulle: erkännas. vara gagnelig. I Trots den energie och skicklighet, hvarmeåc dessa män förföktade sina åsigter, funno de, lj såsom man vet; ingen anklang; den starkt!t upprörda opinionen var tvärtom benägen atts häri se fäderneslandsfiendtliga tendenser, ochs de män, som i: Eidsvold hade ställt sigl på Wedels sida, måste i lång tid bära folkets afgjorda ogunst. t tt nu undersöka, hvilka följderna möjli-N gen skulle ha blifvit, om detta parti i Eids-o vold kommit i majoriteten; skulle vara etts snytäigt företag, Historien har gått sin gångs — till sällhet och lycka för Norge såvällf som för norden. Mende tadlande röster,!hb som då så starkt läto höra sig mot de sär-n skilda männen, ha för länge sedan förstum-o mats. Detta tidskifte af vårt lands utveckslj: ling har hemfallit åt historien, som icke be-s attar sig hvarken med att anatematiserak ller förherrliga, men af hvars opärtiska skilsu Iring det har framgått, att alla de män, som 4 samlades i Eidsvold, huru olika deras upp-!d attning af medlen än måtte vara, voro eniga l: om det mål, som det också — Gudskelof—h yckades att uppnå: fäderneslandets lycka, ribet och oberoende. Derför blandar sig nu g ngen bitterhet i de känslor, med hvilka vila de sista veteranerna från 1814 farvällir ch tacka dem för den betydelsefulla andel,!g le hvar för sig, om också på olika sätt ochla olika grader, ha tagit i sjelfständighets-n verket. lö Man har karakteriserat Blom såsom ena lok, beräknande natur, fri: från hvarje jsl unstrykning -af entusiasm. Riktigheten afg lenna skildring springer också i ögonen från! F wvarje sida af hans skrifter — den enda källa, ts varur den na lefvande generationen kan ösa!m sin kunskap om honom. Der han omnämner bi Gidsvoldsförsamlingens sammanträden, håller! d an sålunda en liten oratio pro domo, hvilcen är så betecknande för mannen, att jag Pp oke kan underlåta att citera några. rader g leraf. å ö