Aftonbladet – 13 november 1869, sida 2

På hans ifriga bön Berenger ställde sig sås tt han i fackelskenet kunde blifva synlig ed i fängselhålan, genljöd denna af den trogne tjenarens förtjusta utrop: Jag är lycklig! Herr baronen är sig åter alldeles lik. Hvarje spår af mördarens grymma hand är borta! Prisade vare helgonen! Välsignad vare S:t Lucie! Det var icke förgäfves jag ställde mina böner till henne. Facklorna började brinna ned. och man vågade icke längre dröja i stackars Osberts närhet. Med löfte att nästa dag återkomma, gingo bröderna tillbaka till sitt sofrum, värmde sig vid eldbrasan och lade råd huru de skulle kunna på något sätt lindra fångens belägenhet. Berenger beslöt att öppet af chevaliern begära, att Osbert finge med hans andra tjenare åtnjuta samma fördelar som de och förvaras med dem i vakttornet. Det var icke utan sin fara att framställa denna begäran, men chevaliern torde rimligtvis kunna tro, att kännedomen om Osberts öde kommit genom någon af tjenarne, som tillförde honom föda, och dessutom fann Berenger sig af både tacksamhet och mensklighet lika uppfordrad att till och med trotsa en fara för sin fosterbroders skull. Den stackars karlens tillgifvenhet rörde honom djupt, och han tänkte nästan med tårar derpå och med ett lätt småleende på den glädje hvarmed han förkunnat — hvad Berenger alls icke tänkt på, ty i tornet fanns intet slags spegel — att alla ärr i hans ansigte försvunnit. Ja, det är så, sade Philip, ehuru jag aldrig har tänkt derpå. Du är från hårfästet ned till skägget så hvit som en af marmorbilderna i Paris; men det stora röda ärret är nu blott som ett fint streck, utom när den gamle satan derborta retar dig, och då rodnar det i stället för hela ditt ansigte, Och ärret på kinden syns icke mer, förmodar jag, sade Berenger och drog i sina långa guldgula mustacher och sitt ganska respektabla skägg. Syneqg Visst icke. Ingen skulle tro a8 lin hög: panna blott hade tre och tjuga vintrar öf sigysmen du är tindå en rätt