Aftonbladet – 11 november 1869, sida 2

STOCKHOLM den HH Nov. Det för några månader sedan af öfverståthållareembetet utfärdade reglemente angående stadsbudsväsendet i hutfvudstaden har j väl varit föremål för olika omdömen i tidningarne rörande några särskilda föreskrifters större eller mindre lämplighet för afbjelpande af de med den nuvarande stadsbudsinrättningen förenade olägenheter,, hvilket, enligt reglementets ordalydelse, utgör ändamålet med detsamma, men, sävidt viiakttagit, har frågan om öfverståthållareembetets behörighet från rättslig synpunkt att meddela åtskilliga af de i reglementet intagna föreskrifter icke varit vidrörde. Denna fråga synes oss dock härvid vara den vida vigtigare och väl värd att deråt egnades någon uppmärksamhet. Till stöd för sin behörighet att utfärda de stadganden reglementet innehåller, har öfverståtbållareembetet åberopat 23 i K. M:ts den 24 Mars 1868 gifna ordningsstadga för rikets städer. Nämnde uppdrageråt öfverståthållareembetet att 1 Stockholm, om behof förekommer, utfärda reglementen och taxor för åkare, hyrkuskar, dem som betjena allmänheten med omnibusvagnar, stadsbud, bärarelag eller dylikt. Grunden hvarföre idkare af nämnde näringsfång blifvit underkastade särskilda reglementen kan, föreställa vi oss, icke vara någon annan än den, att dessa yrken utöfvas å stadens gator och allmänna platser, der det åligger öfverståthållareembetet att tillse och vidmakthålla ordning. Är detta grunden för stadgandet, blir ock häraf en oundviklig följd att, när särskilda reglementariska föreskrifter finnas behöflige, dessa icke få sträckas längre än upprätthållandet af ordning och fred å gator och allmänna platser påkallar. Men hura mer eller mindre omfattande man än må bedöma den allmänna ordningens kraf i detta afseende, så lider det väl åtminstone ej tvifvel att öfverståthållareembetet alldeles saknar behörighet att under form af reglementariska stadganden för dem, hvilka utöfva ett eller annat af omförmälde yrken, meddela föreskrifter, -som stå i uppenbar strid mot hvad gällande allmänna författningar stadga. Så har dock skett genom det ifrågavande stadsbudsreglementet; hvars bestämmelser icke stå att förena med hvad kongl. förordningen den 18 Juni 1864 om näringsfriheten, innehåller. Enligt denna är hvarje svensk man eller qvinna berättigad att utöfva handtverk eller annan handtering, utan andra inskränkningar och vilkor än nämnde författning ör Vilkoren bestå egentligen i skyldigheten att, om man vill begagna biträde af annan än hustru och hemmavarande barn, anmäla sig hos magistraten och styrka att man har god frejd och är myndig. Inskränkningarne åter upptagas i 4 9 af författningen och utgöras a! vissa yrken, för hvilka särkilda stadganden äro gällande, men bland dessa finnas icke hvarken åkare, hyrkuskar, stadsbud eller bärarelag, Vid sådant förhållande borde väl ej kunna sättas i fråga att icke t. ex. yrket att med andras biträden uträtta ärender åt allmänheten eller hvad som nu kallas att hålla stadsbudsexpedition, är fritt för hvar och en som uppfyller de vilkor näringsfrihetsförordningen. stadgar. Men härå fäster öfverståthållareembetet icke något afseende utan föreskrifver i tydlig strid häremot i stadsbadsreglbmentet för rättighet att hålla stads