Aftonbladet – 10 november 1869, sida 3

och han förförde henne. Ått de voro för lofvade visste dock ingen, och när hon för trodde honom att hon skulle bli moder, ba han att hon skulle fördölja det, ty annar blefvo de begge olyckliga. En enda tank förföljde honom nu. beständigt, den att blifvi henne qvitt. På hösten träffades de en sön dag vid kyrkan. Han satte möte med hen ne sent på aftonen på ett aflägset ställe. Fö att komma dit måste han ro öfver en sjö. vik. De sammanträffade vid stranden, oc! när han samtalat med henne en stund, skuf: fade han henne i sjön och höll henne unde vattnet, tills hön efter en förtviflad kam; blef qväfd. Han stötte ut båten från stranden — som var temligen brant — och bå. ten dref ut på sjön. Han skyrdade hen och gick till hvila, utanatt föräldrarne bade blifvit väckta vid hans hemkomst Den mördade flickan hade för sina föräldra uppgifvit att hon skulle besöka ett boådfolk hos hvilket hon skulle komma i tjenst vic flyttniogstiden och för att komma närmaste vägen till dem, skulle hon ro öfver sjön och blifva borta öfver natten. När hennes lik ett par dagar derefter upptäcktes och båter fanns i en vik nära derinvtill, äntogs att hon af våda fallit i sjön och drunkvat. Ingen misstänkte att ett mord var begånget. Men spart gceps K. af en brännande åtrå att lemna orten, och han talade derom ofta med föräldrarne. Förr än hån eXerterat beväring ansågo de det icke värdt för honom att söka någon tjenst hos främmande. Fadren hade en slägtinge som var rättare på en större egendom ett par mil längre bort och dit kom K. något längre fram i tjenst, och derifrån rekommenderades han till landtbruksskolan, från hvilken han afgick till Upland. K. afgaf denna berättelse under den djupaste sorg. Han föll fiera gånger i konvulsivisk gråt, då målet tröt honom — han var en bild af den förfärligaste förtviflan, — Mina arma föräldrar, — utropade han — måtte le aldrig få veta att de haft en sådan niding ill son) — emm Ett par derefter afled han. Om dödsfallet underrättades föräldrarne af K—s husbonde, men om den förfärande besännelsen på dödssängen fingo de ingen vetkap. Pastorn hade dock fått uppdrag af SK. att underrätta kyrkoherden i den församing, der K. var född, om dennes bekännelse. Så skedde ock efter någon tids förlopp. Snart a den förvånande underrättelsen att K. idrig haft någon bror som drunknat, utaj lott en som dött ett par år gammal oc stt hvarken i den uppgifna grannsocknen eler i någon af de andra ahgränsande sockarne något fruntimmer drunknat i mannaninne! Hela den förfärande berättelsen var såleles produkter af en sinnesrabbning. Huru nnars kunna förklara dehhä företeelse? — Man torde erinra sig någrä fall, då en beännelse på dödssängen upptagits såsom ett istoriskt faktom. En sådan bekännelse har u äfven gjorts i afseende på Carl XII:s aneman: