Aftonbladet – 10 november 1869, sida 2

DANMARK: I söndags inföll tjugondefemte årsdagen af Rödding folkhögskolas stiftelse, som bekant den första inrättöing af detta slag; — sedan den i följd af 1864 års händelser upphört eller, rättare, flyttats till Askov, har just i dessa dagar åter en folkhögskola blifvit öppnad i Rödding. Till firande af den epokgörande dagens tjugufemårs-toinne hade man i Kjöbenhavn töranstaltat en fest för stiftaran, den ögt förtjente Kristian Flor, I Vincents lokal på Gammelholm, som dagen till ära var smyekad med nordiska flaggor. Sedan Ploug, såsom dirigent, helsat deltagarne välkomne och föreslagit skålen för konungen och fäderneslandet, och dett bekanta Grundtvigska sången Hvad Solskin er för det sorte Muld, er sand Oplysning for Muldets Frende, afsjunoits, gafs ordet åt gamle Grundtvig, som utbragte hedersgästens skål. Var det dock icke måhända — sporde talaren — för tidigt att fira ett jubileum? Folkhögskolan hade nemligen ett stort mål, som ej vore lätt att nå. Det målet är ett lifvets mål; ty det gälde pånyttfödelsen .af danskt lif, och dertill hörde tre ting: att danska folket lärde känna sig sjelft och minnas, hvad det heter; att folket kunde sitt modersmål till gagns; att det egde sitt fädernesland både inåt och utåt Om det målet än icke vore uppnådt, så vore dock nu vägen banad. Derför ville han på högskolesakens jubileum utbringa en skäl för Rödding skolas stiftare, etatsråd Flor och det Slesvigske Selskab: Efter en vacker sång af Lembeke talade Ploug: När en fästning stormas, prisar man gerna stormkolonnerna, men glömmer dem, som gjört bröchen; och när en fästning försvaras, prisar man dem, soft: stå på skansarne, men glömmer ofta dem, som bygt skansarne. Politiken har sina ingeniörer, såval som krigskönsten, och en sådan ingeniör är Kristian Flor.: Det var år 1826 en landtprest lemnade sin befattning, för att gå till Kiel, och om än familjeförhållanden bidrogo dertill, så visade det sig dock snart, att en bufvuddriffjäder för Flor och bans trofasta hustru var hänsynen till modersmålets nöd i Slesvig. Han blef väl mottagen i Kiel, men märkte inom kort, att han befann sig i fiendens läger, och han sade det till Fredrik VI, som verkligen hade bjerta för modersmålet och hörde å, hvad han hade att säga. Men det var blott örsta gången: när han kom andra gången, var vä gen spärrad för honom af kungens tyska omgifning. Så beslöt då Flor att gå en annan väg, att vända sig till de låga; personer, som kommo till tetsee em mRNA Eke Me — EEE ÖRE EEEEEEREEEREEERREN