Aftonbladet – 8 november 1869, sida 3

CST MR TA ANTENNA ÖSPPMIIINRS fc Sea le Rat butter åa nedlade en krans, tills en hel kulle af sådana höjde sig öfver Decemberkämpens hviloställe. Omkring grafven sågs en myckenhet poliskonstaplar och blusmän, hvilka sistnämnda, de flesta personer med hemska och vidriga fysionomier, läto undfalla sig hånande stickord mot folkmassan, som dock ej tycktes låtsa om dem. Man visste att det var hemliga polisagenter. Hittills hade allt försiggått i största tysthet. Knappt något ord hade yttrats. Men kl. 4, då polisen plötsligt fick order att utrymma sjelfva kyrkogården och koncentrera sig vid utgångarna, strömmade folket i ännu tätare massor än förut till Baudins graf. En ung man, han tycktes vara student, hoppade nu upp på ett af grafmonumenterna och höll derifrån ett passioneradt tal till folket, uppmanande det att hämnas Baudin. Men lika litet nu, som förut då några personer framträdt och uppläst verser till den dödes ära, lät folkmassan bringa sig ur sitt lugn och då några försök till bifallsrop gjordes, blefvo de genast nedtystade. Skalderna och talaren försvunno genast bland mängden. Det hela, säger en korrespondent, gjorde ett egendomligt intryck. Det såg ut som den ena sidan endast väntade på ett tillfälle att få ipa in, som den andra föresatt sig att ej emna. Hela uppträdet vittnade om en disciplin bland arbetarne och ett medvetande af de höga intressen som stå på spel, hvilket ej kan annat än lofva godt för den stundande krisen. Kl. 5 skulle kyrkogården stängas, men folkmassan gjorde ännu ingen min af att rymma fältet. Kyrkogårdens väktare började nu drifva undan folket. Det gjorde intet motstånd, men gaf endast långsamt vika och efter en timma var platsen åter alldeles öde. j Paristidningarne meddela nu det ena efter det andra af de valprogram som kandidaterna till de nya Parisvalen utfärdat. Man finner deribland äfven ett af Allou, en af det parisiska advokatståndets utmärktaste medlemmar, hvilken uppträdde som kandidat för den tredje valkretsen. Bland de öfriga kandidaterna är äfven Crbmieux, den gamle ledamoten af preussiska regeringen 1848. Valmötena ha redan tågit sin början. Ett sådant, som hölls i Belleville af den yttersta vensterns män, blef af den närvarande polistjenstemannen förklaradt upplöst, emedan det uttalade sig för en kandidat, som ej aflagt eden, men fortsatte det oaktadt, sedan polisen aflägsnat sig. Rochefort har nu verkligen anländt till Paris, sedan han erhållit inrikesministerns lejd: Vi ha redan nämnt att han antagit kandidaturen för den första kretsen. Det ser i Spanien mörkt ut för Prim och hans parti att få den behöfliga majoriteten för hertig Thomas. Röstsiffran stiger visserligen, men hon stiger långsamt. Vid första omröstningen inom progressistpartiet erhöll Victor Emanuels brorson blott 117 röster. Sedermera har röstantalet efterhand uppgått till 132, men derifrån är ännu ett godt stycke till de 171, som numera lärer vara det erforderliga minimum. Man , hade inom det parti, som ifrar för hertigens-val, fruktat att farbrodern skulle neka sitt samtycke till kronans mottagande, om hon erbjödes den unge hertigen. Konung Victor Emanuel skall äfven en tid verkligen varit obenägen för saken, men, om man får tro en korrespondent från Florens till Kölnische Zeitung, skall bladet nu ha vändt sig, och han skall nu vara lika mycket stämd för densamma, men dock vilja ha cortesvalet bekräftadt af en allmän folkomröstning. Det är ingen hemlighet att kabinettet i. Tnuilerierna lifligt understödjer hertigens kandidatur. Med anledning häraf erinrar Neue Freie Presse om det olyckliga öde, som drabbat en annan furste som mottagit en krona ur Napoleons, hand och med hans bjelp: Maximilian af Österrike. Liksom då, säger tidningen, Napoleons mäktiga demoniska inflytande bestämde erkehertigen att bestiga den olycksdigra mexikanska tronen, likaså tyckes han nu sätta alla häftyg rörelse för att Victor Emanuel ej skall neka sitt bifall. Han vill ej komma i det dilemmat att nödgas välja mellan en Orleans och republiken. Något annat val synes dock ej komma att återstå, såvida ej unionister och repubiikanare, hvilket är mer än tvifvelaktigt, kunna förmås att lemna en del af sina röster åt hertigen af Genua. Detta är Times tanke om saken. Spaniorerna, säger den engelska tidningen, ha endast att välja mellan ingen kung alls och den enda möjliga kungen hertigen af Montpensier. Å ena sidan äro Prim, de flesta af hans progressister, demokraterna och republikanarna, alla som önska fortsätta revolutionen eller vända henne till sin fördel, å den andra unionisterna, Serrano, Topete, de fiesta högre officerarna inom armen och flottan, handelskåren i Madrid och de andra större städerna samt den spanska konservatismens alla elementer. Man bör hoppas att problemet skall bli löst på fredlig väg, men för ögonblicket låter allt befara en våldsam kollision, Man har att välja mellan Montpensier som konung och Prim som president piler diktator. Det har ei saknats anbud ill Prim från republikanarnas sida, och generalen har ej med alltför bistra ögon lyssnat till dem. Koalitionen mellan dem och rogressisterna, och ännu mer med deras samla vänner demokraterna, har aldrig varit omöjlig. En synnerligt stark bundsförvandt ha de dessutom erhållit i den allmänna anipati, som råder hos spanska folket mot ans gemål är det genom sitt bigotteri. Den lubbelhet, hvarmed hertigen före drottningens all bedyrade att han aldrig med ett finger agt sig i politiken, men sedermera öppet kröt att han konspirerat i sin svägerskas get palats,, har ohjelpligt skadat honom i it hederligt folks ögon, Problemet, vi uppepa det, låter svårligen på fredlig väg lösa ig. Progressister, demokrater och republikaner betrakta unionisterna som sin gemenamme fiende. Det goda förståndet mellan rim och Serrano har i alla liberalas övon hertigen af Montpensier. Den orleanske prinsen är impopulär redan som en half bourbon . och en hel fransman, men han är det ännu nera genom sin personliga snikenhet, liksom .