Aftonbladet – 5 november 1869, sida 2

R — ende och sade: Hon sofver den lilia; hon skall ej veta af något förrän hon vaknar upp i paradiset och får se sin fader. Aldrig såg jag en qviona, antingen af naturen eller genom himmelens nåd, så fri från all fruktan. Slutligen blefvo vi frälsta genom Guds barmhertighet, som skickade en fiskare i vår väg, en medlidsam menniska, som bar oss, den ena efter den andra i sin båt, ty vi voro så angripna af nattkylan att vi knappt kunde röra en led. Han förde oss till en god prest, Colombeau i Nissard, en man, som fru hertiginnan vet, är en af de verkligen heliga män, som ännu uppehålla sanningen inom deras kyrxa, och som är full af kärlek och förbarmanue mot sina medmenniskor. Han gjorde oss inga frågor, herbergerade oss, gaf oss torra kläder och mat och önskade osslycka på väen. Kanske jag ända, såsom det stackars arnets beskyddare, alltför mycket litade på mina krafter, ty det var Guds vilja, att, ehuru dessa båda unga och späda varelser icke ledo något af: kölden och regnet under den natt vi tillbringade på stranden, dock pålägga mig den sjukdom, som gjorde mig till en bräcklig gubbe. Jag sträfvade framåt, så länge jag kunde, i hopp att finna en säker fristad för henne; men vinterkylan fulländade verket, och jag måste intaga sängen. Och då, madame — 0 att jag kunde beskrifva hvilken välsignelse hon var för mig! — hennes tålamod, hennes vakor, hennes ömhet under alla de långa. veckor jag låg hjelplös i Charente, lika sjuk till själen som kroppen. Ack! fru hertiginna, hade min egen dotter varit i lifvet, kunde hon aldrig varit mera för mig än hvad denna ädla fru var, och hennes glada lynne :och hjertliga tillgifvenhet gjorde ändå mer för mig än hennes ömma vård. Jag måste se hennel utropade hertiginpan; omen var det denna sjukdom, som hin