Aftonbladet – 4 november 1869, sida 3

, händeln, genom förändringar i de folks vanor som bebodde våra länder, och ej genon nkräktningen och eröfringen. Så synes det ej ha tillgått i norden. Bruket af bronser lock goldet på en tid och derefter af jernet lock silfret på en annan synas ha blifvit I plötsligt dit införda af nya folk, så att folket af bronsåldern skulle underkufvat folket af den polerade stenens ålder, och folket af jernåldern lagt under sig bronsålderns folk, hvarmed dock ej är sagdt att dessa folk tillhört väsentligt olika racer. Detta är en annan fråga. Ett annat väsentligt förbehåll: Då jag begagnar dessa benämningar sten-, bronsoch jernåldern, ger jag dem för min del alls icke någon absolut betydelse. Jag betviflar mycket att den polerade stenens folk, till och med i norden, varit helt och hållet okunnigt om -bronsen och jernet, och jag tror att bronsfolket kände till jernet, ehuru det ej förstod att begagna sig deraf. Säkert är åtminstone att bronsålderns konst, och efter henne jernålderns, kommit till de skandinaviska länderna fullt utvecklad, det vill säga att vapnen och prydnaderna ha finare och smakfullare former ju närmare man kommer ursprunget, och att sedermera snarare försämring och förfall än framsteg egt rum. Denna anmärkning har en stor historisk vigt. Hon bevisar att bronsfolket och derefter jernfolket vid ankomsten till Skandinavien varit fullt civiliserade och att de sannolikt från äldre folk lånat typerna för sin konst. Detta kullkastar många fördomar rörande nordboarnes förmenta barbari. Hvarifrån: kommo de? Jernfolket, som helt säkert är skandivaverna, kom utan allt tvifvel från orienten. -Bronsfolket kom säkerligen äfven mer eller mindre direkt derifrån. Hvad den polerade stenens folk beträffar, som i Danmark och Sverge uppfört megalitiska monumenter, de stora hällekistorna, ha de måhända vandrat från vester mot norr och kommit från Gallien. Bretagnes och vestra Irlands äldsta megalitiska monumenter synas vara mycket äldre än de nordiska. 1) Det är af vigt att iakttaga att bronsåldern öfverallt företer nära likartade vapenmöpster. Det fanns knappt någon märkbar skilnad emellan. de svärd, dolkar och Jansar, som begagnades af den homeriska tidens greker, af etruskerna, af våra celter och slutligen af bronsfolket i norden, som jag för min del anser ba tillhört den celtiska folkfamiljen. Man kan svårligen skilja dem från hvarandra annat än genom ornamentiken, som ännu är mycket beslägtad, men der det likväl är lätt att upptäcka särskilta egendomligheter. Ett jemförande studium af musberna i Kjöbenbavn, Stockholm, Frankrike och de britiska öarne har visat oss beröringspunkter mellan de. celtiska samt de teutoniska och skandinaviska folkens konst, som äro värda historieforskarnes och konstnärernas uppmärksamhet. De punkterade och koncentriska kretsarne eller ringarne, sågtänderna, spetsrutorna, spiralerna, vanliga och ständigt återkommande former i den celtiska ornamentiken, ha utan tvifvel af celterna blifvit meddelade åt de äldsta teutonerna och skanlina Verna. Deremct blefvo de hopflätade ormarne, de olika formerna. Af knutar och slingor, de komvinationer af livier, der djurformer ingå, först sedermera af skandinaverna och tyskarne inörda i vestra Europa, isynnerhet hos medelidens celter, irländare, bretagnare, skottar, om deraf förstått draga stor fördel. Vi hade länge trott att de götiska och rankiska höfdingarnes lyx, på den tid då de nkräktade det romerska väldet, endast var nn imitation från Rom och Byzanz. Då man ett dessa vackra vapen och dessa dyrbara rydnader, som-egts af nordboarna innan de nottogo något inflytande från den klassiska ivilisationen, måste man afstå från denna ördom, som hos oss redan blifvit bekämpad f Ferdinand de Lasteyrie. Man hade i hög rad öfverdrifvit råheten hos det norra ej nindre än hos det vestra Europas barbarer,.