Aftonbladet – 4 november 1869, sida 2

eller resa, hvart han ville, men till en predikan i-Le Moustier kunde hon aldrig mera gå, och hon trodde ej att i sitt hjerta hennes gode fader gerna såg små barn blifva slagna, och minst af alla Berengers lilla dotter. Och som Rayonette redan satt på hans knä och hade stulit hans glasögon, var fred snart slutad. Fred med honom, men icke med församlingen! Skulle folk då på det sättet få springa ur kyrkan i rent raseri och icke ens bedja om ursäkt sedan? Skulle mäster Isak få beständigt tala om faderlösa små, enda barnet, moderlig svaghet och dylikt, som om icke just sådana menskliga svagheter behöfde tuktas? Skulle den näsvisa parisiskan få spela den förorättade och säga att om hennes barn icke tåldes i kyrkan, så måste hon vara bemma hos det? Damerna påyrkade att den högmodiga enkan. skulle offentligen näpsas vid nästa sammankomst, men till deraå stora förtret ville ingen enda prest åtaga sig att hålla straffpredikningen. Somliga sade att mäster Isak sjelf kunde styra sitt husfolk, andra att de vördade honom alltför djupt för att lägga sig i hans angelägenheter, och det fanns till och med dem, som voro djerfva nog att säga, att om någon behöfde näpsas så var det stadstjenaren och ingen annan. Bland dessa senare var den unge kandidatenSamuel Mace, som blifvit uppfostrad på bekostnad af erkehertiginnan af Quinet, och som nu hoppades att hans beskyddarinna skulle förhjelpa honom till en kyrkoherdebefattning i en liten by, långt in bland Cevenniska bergen. Hon hade gifvit honom en vink att han kunde behöfva en hustru för att undervisa och med godt exempel föregå böndernas qvinnor, och hvar kunde han finna en mera passande sådan än Espårance Gardon? Han hade spisat af rätter som hon tillagat, han hade sett hennes flit, hennes kärlek till sitt barn, hennes ömhet för sin far, och hennes sammetsvarta ögons milda blick, hennes ljufva småleende, hade gått så djopt i hans bjerta, att han gerna skulle