Aftonbladet – 4 november 1869, sida 2

ären alls icke bättre än de unge — snarare sämre, ty I misstron icke eder sjelfve. Nu vill jag icke säga något ondt om den unga qvinnan, ty jag vet att n kimmelens engel skulle blifva klandrad i Montauban, om han ej ville bära svartgråa vingar; men hon behöfver ett stöd — ni är gammal och sjuklig, kan ej lefva för evigt — och hvad blir det då af henne och hennes barn? Jag hoppas att kunna föra henne till hefnes slägt, innan jag dör, fru hertiginna, sade Gardon. Ingen slägt är för en qvinna detsamma som en god man. Dessutom förgingos de ju alla i Paris, både hennes och edra slägtingar. Hör mig, Isak Gardon. Jag säger er rent ut att sqvaller och förtal saknas icke. De klar dra er för brottslig efterlåtenhet mot verldsligt lättsinne — jag säger icke att det är sannt — men jag ser tydligen att om ni ej kan gifva er sonhustru åt en god, hederlig man, i stånd att tysta illviljans röst, komma saker att inträffa som skola bringa skam öfver edra grå bår och er sons minne, för att icke tala om den stackars unga qvinnan sjelf. Ni är icke en af dem som hafva två tungor i munnen, Isak Gardon, och om ni vill försäkra mig att hon är en trofast, god qvinna, som stackars Mace anser benne vara, och till underpant derpå ger honom hennes hand så skall ingen själ öppna sm mun mot henne. Hvarom icke, måste rättvisan hafva sin gång — jag kan icke hjelpa det. Och hvarföre? sade Isak, allvarsamt, att icke säga förebrående. Hvad straff skall man kunna ålägga en qvinna för det hon låter sitt barn bära en röd bandros, eller vill skydda det mot orättfärdig behandling ? Det är icke blott detta, mäster Isak,sade hertiginnan lika allvarligt. I trots af edert högt aktade namn, påstår man att hon icke kan nöjaktigt redogöra för sina enskilda angelägenheter; man påstår att någon hemlighet ligger under allt!detta, att barnet icke liknar hvarkep henne eller er son — rmed ett ord att ni blifvit förd bakom Jjuset af