Aftonbladet – 3 november 1869, sida 3

Romantik på jermvig. Till norska Mori genbladet skrifver en korrespondent från Carlsruhe i sist. Oktober: SA Jag satt villfrämmande i kupen på jernyvägen, i med hvärs tillbjelp jag skulle praktisera mig genom das grösse Vaterland. Tyskarne pladdrade rundt omkring mig. På soffan midt emot mig satt en ung dam, hon var. vacker, röd och hvit, och I kunde vara ungefär tjugu år gammal; hon gret alldeles förfärligt; ända från det vi stego in vaggonen i Kiel bara snyftade och suckade bon. Jag är en medlidsam själ och tyckte uppriktigt synd om henne. Vi passerade en station och ännu ett par, men jemt satt hon och storgret. Slutligen tyckte jag att det blef lite för mycket af det goda, man kupile ju på det viset riskera att drunkna i tårar. Hören Sie mal, schönes Fräulein, sade jag, det tjenar ingenting till att taga sig verlden så när. Torka nu bort tårarne och låt det bli solsken igen.; — Hon såg upp, men det var också allt, tårarne fortforo att rinna. Jag gaf emellertid icke tappt, jag filosoferade mycket förståndigt öfver menniskoljertats sorger och lidanden och till sluts lyckades det mig att få henne att aftorka sina tårar och öppna sitt bjerta för mig. Hon var dotter till en tjensteman i närheten af Eisenach, berättade hon, men han hade dött för längre tid tillbaka och sedandess hade hon vistats hos slägfingar i Holstein; nu skulle bon resa hem till sin moder, och det var öfver skilsmessan från de goda slägtingarne hon gret så mycket. Jag tyckte att jag kunde vara lika uppriktig och berättade, att jag var en målare från Norge, att jag nu skulle draga in die weite Welt hinaus och icke visste när jag skulle få återse min hembygd. Detta fann hon seht röhrend och dermed var förtroligheten åvägabragt. Efter hand blef hon muntrare och muntrare och ju mer vi kommo söderut kände hon igen sig och det gjorde henne glad. Jag visade henne mina studier, dem hon fann wunderschön, vi skrattade och pratade om allt möjligt. Skulle vi byta om tåg hjelpte jag henne med hennes pick och pack; hon hade matsäck med sig hemifrån, den bjöd hon mig dela; hon dukade upp i knä på sig och vi åto pannkakor med sylt och andra goda saker. medan jag trakterade henne med vindrufvor, som jag köpte på stationerna — kort sagdt: vi hade begge riktigt trefligt under hela den långa vägen ned genom Nordtyskland. ndtligen närmade vi oss det ställe, der hon skulle stiga af; då blef hon med ens tyst och allvarsam. — Nå, hvad är det, Fräulein? frågade jag. — Ack, sade hon, det är ändå synd att vi skola skiljas så snart — Det är så verldens gång,, menade jag, men vi kunna väl träffas igen. Det tyckte hon vara en god id och frågade ifrigt om jag ej nästa sommar kunde komma till hennes hemtrakter och göra studier: Åh jop, svarade jag, det kunde nog vara möjligt Och så började hon att mycket lifligt tala om hur vackert det var der, der fanns skog och klippor, allt hvad en målare kunde begära. Så blef det åter en paus. Tåget stannade. Det var åter en station. Passararne stego ur, vi voro ensamma i kupen. Soen hade redan gått ned och det började skymma, men ett rödaktigt sken hvilade öfver nejden. Tåget gick vidare. Hastigt tog hon mig i handen. Ni är en hederlig karl, tror jag, sade hon, vill ni svara mig uppriktigt på en sak? Detta sades så förskräckligt högtidligt. Jag undrade hvad hon kunde mena, men jag svarade att hon kunde lita på min uppriktighet: — Och ni blir inte ond? — Nej, på intet sätt.. — Nåväl, sade hon, vill ni ha mig till hustru? Jag var på vippen att brista ut i skratt, ty hela situationen och det sätt, hvarpå hon framförde sitt ändragande, föreföll mig oändligt komiskt, så mycket mer som allt detta kom mig alldeles oväntadt. Ja, hvad skulle jag svara? Det är naturligtvis alldeles opassande att säga till en vacker fiicka att man icke vill ba henne, men det kunde icke -hjelpas. — Det gör mig ondt, Fräulein, men jag är engagerad på annat håll Hon or min hand och drog en djup suck. Det blef åter en paus. — Men vi kunna ju vara vänner och erinra oss hvarandra med vänlighet? — Ja, gudbevars, det hade jag ingenting emot. Ännu en paus och så kommo vi till stationen. Eisenach! skrek konduktören och vagnsdörren flög upp. Hon reste sig och räckte mig handen. — Leben Sie recht wunderschön! sade hon och böjde sig mot mig och gaf mig på tyskt maner en dugtig smällkyss. Lokomotivet ep, hon TE ut och så bar det åetad igen. et bästa af allt var, att hvarken hon eller jag under hela resan kom ihåg att fråga hvarann efter våra namn. Om jag någonsin kommer till Eisenach är det derför knappt troligt att jag träffar henne igen, ty jag har icke något annat signalement, än att hon bade ett vackert ansigte, var qvick och rolig och att hon ville bli min hustru.