Aftonbladet – 1 november 1869, sida 3

blott alltför väl, svarade Mericour häftigt; men låt mig blott hoppas, och det finnes ingenting jag icke kan blifva. Bah! sade Marmaduke. Hör mig! bönföll ynglingen lugnare; ni vet att jag uppehållit mig på slottet derborta dels för att studera teologi och reda mina religiösa tvifvel, dels derföre att min vän Ribaumont bad mig afvakta hans återkomst. Jag vill nu ej längre vara sysslolös; mitt beslut är fattadt. Till Frankrike kan jag icke återvända, då der icke gifves mig något val mellan sådan lära och lefnad, som jag såg vid hofvet, och sådan som hugenotterna vilja påtvinga mig. Jag hade redan förut valt England till mitt nya fosterland — innan dessa vilda förhoppningar vaknade; min själ. Här vet jag väl att min rang räknas för ingenting, ehuru sannerligen, herr riddare, få namn i Frankrike äro ädlare. Men det skall icke vara mig till något hinder. Jag vill blifva en af edra lagtolkare. Jag har hört att de kunna blifva rika och gifta sig med döttrar af eder högsta adel. Sannt, sannt, sade sir Marmaduke; det är mera förnuft i dessa få ord, än det nyss tycktes finnas i hela er hjeroa. Min salig broder, Phil, skulle hafva blifvit lagkarl om han lefvat, men det tyckes mig att ni ännu är ett godt stycke ifrån detta! Se, våra advokater äro för det mesta oxfordianer. Så har jag också Hört, svarade Mericour, men för några veckor sedan bad mig lady Burnet, hvars söner ni vet jag undervisat i franska, att jag skulle åtfölja dem till Oxford oah der vara såsom guvernör för dem. Sålunda skulle jag åtminstone hafva mitt underhåll der, och kanske äfven erhålla medel att fortsätta mina studier i the Temple.n (Forts)