Aftonbladet – 1 november 1869, sida 3

är hade han aldrig förut varit allena vid lessa morgonvandringar omkring sina jordgor; och huru mycket han än höll af sina löttrar, var det dock som om de vägde jemörelsevis obetydligt i vågskålen, mot hans kraftfulle son och arfvinge, som älskade hvarje ikerteg med samma kärlek som riddaren sjelf och hans förfäder hade hyst derför. Kanske hade han också en ömmare kärlek ör sina barn i första giftet, emedan han snappt lärt sig älska deras moder, förrän on blef tagen ifrån honom, och då han ändtigen fick till maka sin ungdoms brud, tyckte an sig vara de båda barnen dubbel ömhet skyldig. Nu, då han stod och såg öfver cornlandets guldglänsande vågor, var hans jerta tungt vid tanken på att han vid skörlefesten kanske skulle sakna Philips muntra op på fältet. Medan han ännu stod der, visade sig ett hufvud öfver kornaxen, och på den smala stig som ledde öfver åkrarne ramträdde den unge fransmannens smärta gestalt. sEn glad god morgon, herr Merrycourt (sir Marmaduke uttalade alla namn på engelska). Ni kommer riktigt bittida för att höra huru det går med ert öde. cHerr riddare, sade Möericour och helsade med allvarsam uppsyn, cjag kommer för alt göra er en bekännelse. Jag finner att jag icke handlade uppriktigt mot er i går, men det var alideles ovetande. cHuru? utropade sir Marmaduke, ihågkommande Lucys tårar, och med nästan förskräckt utseende. aNi hade väl icke...n Han atbröt sig, seende att Mericour var angelägen. att få yttra, sig. cJag har blifvit uppfostrad, såsom borde jag aldrig tänka på kärlek, sade han. cJag ade aldrig trott det möjligt tör mig och trodde det icke heller i går, då jag gaf er