Aftonbladet – 27 oktober 1869, sida 2

Jen med hans likartad bildning och ett vidäto ill i således, för att ej vara meningslöst, i siginaf några andra, vare sig qvinnor eller män, med fördel besökas. Men är hon sålunda ämnad att tillmötesgå äfven det i vår tid mer; och mer sig utbredande kunskapsbegär och bildningsbehof, som icke ha en examen i sigte, så är det verkligen ej alldeles klart hvarför det skulle vara att skjuta öfver målet för qvinnans bestämmelse, när man inbjuder henne till denna högskola, såvida ej D. Allehanda — mot förmodan skulle antingen förneka: önskvärdheten af, att qvinnan erhåller en solidare bildning än hittills, eller ock påstå, att de bästa tillfällen dertill, som begäras kan, redan i vårt land stå till buds. Men äfven om det antages, att man i den af stiftarne förutsatta freqvensen af qvinliga lärjungar hufvudsakligen eller till och med uteslutande hade att tänka sig unga qvinnor, som önskade förvärfva de för kompetens till åtskilliga offentliga befattningar erforderliga insigter, så ha ju planens upphofsmän härutinnan intet annat gjort, än konformerat sig med en ej blott af det allmänna föreställningssättet med bifall omfattad, utan ock af statsmakten redan erkänd grundsats. Sista ståndsriksdagen ingick, som bekant, till K. M:t med en skrifvelse, som yrkade dels utvidgning af qvinnors kompetens till anställning i statens tjenst, dels beredande af tillfälle för dem att förskaffa sig dertill nödiga insigter och få dem behörigen vitsordade. Det är också kändt, att regeringen med anledning häraf vidtagit åtgärder, som vitna om hennes benägenhet för den af Riksdagen uttalade åsigt. Inbjudarne ha sålunda, när de tänkt sig ett universitet för båda könen, utgått från ett faktiskt för! hållande, ett för handen varande behof, som ovilkorligen borde tagas med i räkningen. Detta kan då ej vara ett fel i deras plan, såsom sådan, utan hellre en förtjenst, om det ej i sjelfva verket vore en alldeles sjelfskrif-: ven sak. Ogillandet af planen, i denna del, måste nebära ett angrepp af mycket vidsträcktare! omfattning, nemligen mot ett af de ädlaste sträfvanden, som tryckt sin pregel på vår tid till skilnad från hvarje föregående, sträfvandet att åt qvinnan, såsom ett med mannen fullt jemnbördigt väsende, bereda tillfälle till gadt utrymme för gagnelig verksamhet. Det är den i otaliga vördnadsvärda fördomar fastrotade konservatismen, som begagnat tillfället för att bekämpa tidens allmänna riktning till qvinnans lyftande ur hennes underordnade, i mycket förnedrade ställning. Låt oss ett ögonblick skärskåda hållbarheten af den teori; på hvilken den konservativa praktiken stöder sig i detta fall, Denna teori antager, som bekant, en grundväsentlig olikhet mellan mannens och qvinnans själsförmögenheter, hvilka hos qvinnan skola vara af en oföränderligt och oförbätterligt lägre qvalitet än hos mannen. På grund af dessa förmenta olikheter anser man qvinnans underordnade, osjelfständiga ställning böra förevigas, såsom någonting af Gud befaldt eller med naturnödvändighet anordnadt. Härvid torde man ega fog att spörja, om det är riktigt sundt tänkt och om det är rätt billigt Aandladt, när man proklamerar såsom en oföränderlig lag, att qvinnan — som alltsedan historiens begynnelse varit och ännu i det hela är beröfvad mestadelen af de medel och utvägar till andlig utveckling, hvilka i städse ökadt mått erbjudas mannen — är och måste förblifva honom andligen underlägsen. Hon har ju aldrig under lika förhållanden täflat med mannen. Hur kan man då fälla en afgörande dom och hur kan. man begära, att qvinnokönet i allmänhet skulle intaga samma ståndpunkt af intelligens som mannen, när både alla individerna inom detsamma ännu sakna hans utvägar att utveckla sina förmögenheter, och när det, kol: lektivt taget, lider under de nedtryckande följderna af långa seklers orättvisa? Detta är så enkelt, att man måste förvånas öfver den slentrianmässiga betraktelse, som ej kan se det. Men den upprepas alla dagar: från det ur kbistoriska skäl lätt förklarliga faktum, att den intelligenta medelhöjden, om vi så få säga, är lägre hos det qvinliga än det manliga könet, drages utan vidare omständigheter den slutsatsen, att qvinnan genom naturens egen orubbliga anordning är mannen underlägsen — en slutsats, som tydligen ej står i den bästa öfverensstämmelse med logikens lagar. Det är emellertid denna svaga sats som, mer eller mindre öppet uttalad, utgör hörnstenen i byggnaden af de argumenter, hvarmed de konserverande beundrarne af allt beståeude söka förhindra hvarje utvidgning af qvinnans verksamhetsområde. I sjeltva verket är det en ganska dålig filosofi, denna spekulation i efterhand, som aldrig vågar sig utom det häfdvunnas mark, som ej nöjer sig med att historiskt förklara, huru det uppstått, och erkänna dess relativa berättigande, utan som apoteoserar detsamma och förklarar att det verkliga är det förnuftiga,. En engelsk qvinna yttrade i fråga härom, inför British association for the advancement of science, följande som torde förtjena besinnas. Må vi söka föreställa oss, — sade hon — i hvilken olika belägenhet männen skulle befinna sig, om det ej gåfves några skolor eller universiteter till att väcka deras intelligens; om ingen bana stode dem öppen, der de genom användning af sina intellektuela kralter kunde uppnå ära och utmärkelse; om vid all offentlig verksamhet blott åskådarens roll vore dem anvisad; om deras rättigheter och plig-: ter, såsom medborgare, bestode i lydnad för andras vilja; om deras åsigter och önskningar aldrig toges med i räkningen vid bestämmande af folkets beslut i någon fråga af nationel vigt. Måste det ej medgifvas, att förlusten af dessa näringsämnen för det intellektuela lifvet skulle menligt inverka på det manliga könets utveckling och själsförmögenheter ? Vi ha tillåtit oss att något granska det betraktelsesätt, som i sjelfva verket alltid ligger bakom motståndet mot hvarje utvidgning af qvinnans rättigheter i samhället. Denna åsigt träder emellertid numera sällan ohöljdt fram, utan förskönas genom en mängd yackra os i talesätt. Man skall, heter det t. ex., ej rycka