Aftonbladet – 26 oktober 1869, sida 2

mum blefve beroende af förändringar i bevillningens belopp och att frågan om de mest genomgripande förändringar af den kommunala rösträtten på detta sätt skulle göras beroende af Riksdagens allena beslutanderätt i den ordning, som för bevillningsärenden är stadgad, och konungen skulle i denna vigtiga omständighet beröfvas allt inflytande, oaktadt den delaktighet i kommunallagstiftningen, som honom tillkommer. Då innevarande års lagutskott ånyo framlade förslaget, hade man sökt undanrödja anledningen till nyssnämnde anmärkning genom att binda det absoluta röstmaximum, icke vid ett vist bevillningsbelopp, utan vid en viss inkomst af kapital eller arbete (eller deremot svarande fastighetsbesittning), på samma sätt som begränsningen nedåt för valrätt till Andra kammaren är bunden vid en viss, inkomstsumma eller fastighetsbesittning. Vid behandlingen af detta förslag inom kamrarne iakttogo såväl Frih. De Geer som regeringens öfriga ledamöter fullkomlig tystnad, och man hade följaktligen skäl förmoda, att de denna gång icke hade något inkast att framställa mot den form i hvilket det nu framträdde. Det är af dessa anledningar, som det dröjsmål, som tyder på skygghet och tvekan, måste förefalla i hög grad öfverraskande. Enligt 16 i förordningen om kommunalstyrelse i stad, skola i landsortens städer stadsfullmäktigevalen verkställas i December månad. Det återstår således blott en kort tid innan dessa valförrättningar böra ega rum. Finner regeringen reformen nödig och nyttig, kunde man förmoda att hon skulle hafva sig angeläget att få de nya bestämmelserna tillämpade redan innevarande år, men då borde också kuvgörelsen om förändringen utfärdas så tidigt att röstlängderna, som naturligtvis böra upptaga det hvar och en tillkommande röstetal, icke dessförinnan äro framlagda till justering. På samma gång vi således tillåta oss erinra, att det nu kan vara på tiden att ärendet företages till behandling, i fall regeringen eljest ämnar sanktionera Riksdagens beslut, uttrycka vi den förhoppning, att regeriogen ej skall vilja möta den härnäst sammanträdande Riksdagen utan att hafva genomfört ifrågavarande reform. Då det icke gerna låter tänka sig, att regeringens medlemmar kunna hysa några farhågor för följderna af denna ringa eftergift, eller att de kunna förbise vigten af att undanrödja anledningarne till ett allmänt och befogadt missnöje, så skulle ett motstånd mot densamma svärligen kunna tydas annorlunda än såsom yttringen af en föresats, att icke samtycka till någon den ringaste politiska reform. Sådant skulle troligen ej länge uppehålla der allmänt önskade reformen, men säkert bringa icke ringa förstärkning åt de fraktioner inon representationen, som af olika anledningal ställt sig i en mer eller mindre öppen opposition mot den nuvarande ministeren.