Aftonbladet – 25 oktober 1869, sida 3

ledt till ett beslut, som, om det förut vidtaSl vits, säkerligen skulle förekommit mycket af elden oro och dermed följande faror, som nu i 4 veckor hållit Frankrike i jäsning. Den om I regeringens göranden och låtanden vanligen väl underrättade La France vill nemiigen tlveta, att det i senaste ministerråd skall blifvit beslutet att inkalla lagstiftande kåren till början af nästa månad. Som bekant, var det eleljest först den 29 November kåren skulle I sammanträdt. Opinionen blir visserligen härligevom ej fullt tillfredsstäld, då hon påyrkat i lande tills senast i morgon, nuvarande oktrojerade förtningen lävgst framskjutna dag, då samandet lag igen kunde ske; men å ena ömheten om denna författning i synnerligt stor och å den den stora fördelen, att det ånd som nu alltsedan prott snart kommer att upplitiska diskussionen från mövingarne öfverflyttas till kamrarne. bli i sjelfva verket den bästa ti säkerhetsventil för de jäsningsämnen, som nu Jåter börja röra sig på djupet af det franska samhället. Det finnes nemligen i Frankrike, och särskilt i Paris, ett antal personer, för hvilka demokratiens främsta kämpar en Jules Favre, en Pelletan, en Jules Simon ej äro demokratiska nog, i hvilkas ögon de ej äro stort bätte än bonapartister. Några af dessa den allrayttersta vensterns män hade förliden måndag kallat de ofvannämnda, jemte åtskillga andra af vensterns ledamöter att för en församling af Parisvalmän vidBarricre Clichy redogöra för sitt förhållande till frågan om demonstrationen den 26:e. Jules Favre väade ekriftligen att infinna sig, Gambetta äberopade sjukdom som skäl för sitt uteI blifvande, men Bancel, Jules Simon, Pelletan och Jules Ferry efterkommo kallelsen. De sökte nu, den ena efter den andra, visa till hvilka sorgliga följder en dylik demonstration skulle ledt, men blefvo oupphörligt afbrutna h slutligen nära nog uthvisslade af den i högsta grad förbittrade församlingen. En annan tilldragelse, som under de senaste degarne varit föremål för flitigt omordande i Paristidningarne är ett ytterst häftigt anfall af Peys mot prins Napoleon. Den närmaste anledningen är, att prinsen skulle deltagit i S:t Beuves begrafning, hvilken, som bekant, skedde utan alla kyrkliga ceremonier, och derför at hr Paul de Cassagnac naturligtvis stämplas som en demonstration mot allt hvad religion och kristendom heter. Prinsens gamla syndaregister uppläses på nytt, den roll han spelade på Krim och i Italien skildras med obarmherti pensel, och slutligen förklarar tidningen, att om genom någon oförutsedd händelse prinsen en dag skulle komma att stå som närmaste arfvinge till kejsartronen, han, Paul de Cassagnac, aldrig skulle erkänna honom. Denna egendomliga och i sina konseqvenser så farliga tolkning at de kejserliga successionslagarne har föranledt så obehagliga kritiker i de andra tidsingarne, att regeringen sett sig nödsakad att formligen desavouera denna bonapartismens enfant terriblen. Föröfrigt var prinsen ej personligen med vid begrafningen, men hade skickat en af sina adjutanter att representera sig. Saken är naturligtvis densamma och lika hedrande för den anfallne. s kamrarnes ink: om den i en Hl NPR. e Marskalk Bazaines utnämning till chef för Parisgardet har ej varit egnad att lugna den upprörda stämningen. Man erinrar sig hans antecedentia från Mexiko, der han visade sig som en af den personliga regimens mest hänsynslösa redskap. eral de Faillys uts ende till hans efterträdare i kommandot ver östra militärdistriktet har ej mindre väckt missnö Man ser deri ej blott en föresats af regeringen att uppehålla de stora militärmänna meningen på det bestämdaste fordrat, utan äfven en fara för freden, då de Failly är en af de ifrigaste anhängarne af krigspoHandelsbetjenternas strike fortfor ännu. Deras fordringar hade af de förra principalerna bli striken 0 nu sysselsatta att sjelfva uppnågra grosshandlare, som erbjudit dem kredit. FHandelsbetjenterna i landsorten ha tagit parti för sina kolleger i Paris, och de i Marseille ha insändt en adress, hvari de förklara, att de ej skola låta engagera sig i Pariside fgångnas ställe. Penningunderstöd ingå fortfarande. Från landsorten ha sålunda influtit 15,0C0 franes. En del af de butiker, som blifvit öfvergifna af sin personal, ha sett sig nödsakade att stänga. De senaste underrättelserna från Spaniens gifva ingen bekräftelse åt. uppgiften om stridens återupptsgande i Valencia. Man förmodar derför att de förstärkningar, som af regeringen ditskickats, ej afsett att dämpa en ny resning i sjelfva staden, som icke mer att lationen flytt från staden och ännu höllo stånd c här och der i provinsen Valencia. Att regeringen betraktar faran som öfverstånden synes deraf att hon låtit cortes votera tacksägelseadresser till armen och flottan samt; de frivilliga kårer, som blifvit regeringen t trogna. Att hon trots de djupa försänkningar det republikanska partiet haft i landet, d t 1 det oaktadt segrat, är utoim den energi och skicklighet Prim utvecklat, att tillskrifva bristen på en gemensam ledning af resningen; r stormen har i följd häraf ej brutit löst öf; verallt på en gång, utan med någon mellantid på hvarje ställe, så att regeringen kunnat koncentrera sina krafter mot en insurö Vv rektionshärd i sönder. Samma trupper, som ie Vv qväft resningen i Barcellona och derefter S5aragossa, ha slutligen hunnit sändas mot Valencia. Såsom en kraftigt medverkande or-l, sak får ej heller glömmas truppernas trohet. Intet enda kompani har gått öfver till insurgenterna! Det är sorgligt att nödgas omtala, att ståndrätterna mot besegrade motståndare, det så v vanliga efterspelet till alla revolutioner i Spa-n nien, ej heller under sakernas npya ordning saknats. Den gamla krigslagen af April 1821, som kräft så många blodiga offer, är nu il. full verksamhet mot republikanerna. -Dess kommandona, hvilkas afskaffande den all-) litiken och en brytning med Preussen. ; it bestämdt afslagna. Ledarne af: l j sätta butiker och drifva affärer för egen räk: niog. De understödjas i sina bemödanden af: ; 1 1 (6 I S spränga de insurgentskaror, som vid kapitu-s f f s r j