Aftonbladet – 23 oktober 1869, sida 3

nade sig åt alla de bedröfliga tankar hans öfveransträngda hjerna framkallade. Han var emellertid ense med Philip om att fienderna ej skulle kunna glädja sig öfver att hafva träffat honom så djupt. Han deltog i den tidiga middag, som serverades innan kapten Delame reste, var tyst och allvarsam, men förrådde ej på minsta vis att han var eller varit upprörd. Och då timman för aftonmåltiden nalkades, lösryckte han sig från sina sorgsna tankar, för att ordna sitt hår och anlägga den drägt, som vanligen af adelsmän bars i sällskap, Philip skrattade åt rosetterna i hans skor och hans nya halskrage, hvilket allt efter hans mening var en onödig uppmärksamhet mot en gammal röfvare som chevaliern. Men Philip tog ett steg baklänges af förvåning då han inkom i salen och der fick se, icke chevaliern ensam, utan bredvid honom, den sköna damen, som åkte i den sammetsklädda vagnen, samt ett annat ståtligt, mycket, vackert fruntimmer, ej längre ung, och klädd i en dyrbar drägt af svart och hvitt. Då chevaliern sade att det var hans syster, fru de Bellaise, kunde Philip omöjligen föreställa sig annat än att hon var enka och lefde ute i verlden. Visserligen uppvaktades hon af ett par nunnor, men deras drägt var så mycket mindre klosterlik än Cecilys, att han i början aldrig kunde falla på den tanken att de tillhörde något kloster. Det upplystes att fru de Selinville nu mera bodde hos sin tant och att chevaliern, då de båda gjort honom ett besök, varhållit damerna, i hopp att sålunda kunna litet förströ sina bulda kusiners ledsnad. Fru de Selinville, som oroligt betraktade Berenger, frågade med mycken hjertlighet om han befann sig bättre. Han svarade stelt att han mådde fullkomligt väl, och söktederpåskydd i. abedissans sällskap, Denna började genast