Aftonbladet – 23 oktober 1869, sida 3

ch detta kunde verkligen blifva ytterst farigt för en person, onekligen halft engelsk, vetraktad som helt och hållet hugenott, grien på väg till La Rochelle, med ett bref till La Noue i sin ficka: en person, som föroämpat en konung, ryktbar för att aldrig slömma obetydliga förseelser, gynnad af den flidne konungen och dertill med lagliga anspråk på stora gods, som det katolska parHet svårligen kunde undvara. Berenger var verkligen icke fullt säker på att det ej låg någon sanning i chevalierns försäkringar om sin ifriga omsorg att skydda honom för enkedrottningens och Guisernas hat. Han hade aldrig kunnat frigöra sig från en viss tro på sin gamle slägtings vänliga sinnelag, och han såg att den hjelp han af honom begärde för att få sitt försvar uppsatt i rätt form, lemnades både beredvilligt och fullständigt. På samma gång skref han ill sir Francis Walsingham, och till sin morfader, ehuru med stor försigtighet, ifall brefven skulle blifva lästa af hans fiender, och med föga hopp att det senare åtminstone skulle blifva honom till någon nytta, då det var högst sannolikt att ambassadören vid konung Karls död skulle blifva hemkallad. Intet svar kunde väntas åtminstone på fjorton dagar, och det var för öfrigt ganska möjigt att enkedrottningen ville hänskjuta saken till konung Henrik, som för närvarande befann sig i Polen. Berenger skref sina bref med mycken omsorg och noggrannhet, men då de väl voro förseglade, grep honom ett anfall af förtviflan och otålighet,-och han gick med ursinnig häftighet åter och fram på den lilla gården, nästan som om han ville krossa sitt hufvud mot de murar, som skilde honom från Eustacie. Sedan gick han in, kastade sig i en stol, dulde ansigtet i händerna, vch öfverlem