Aftonbladet – 22 oktober 1869, sida 3

S:t Beuves i Paris egt rum. Det var professor Sanz del Rios, en af Madriduniversi-tetets största prydnader. Den aflidne hade -l andanbedt sig alla kyrkliga ceremonier och hans vilja efterkoms strängt. Alt hvad utmärkt den spanska hufvudstaden har inom Tlitteraturen och vetenskapen följde honom tiil I grafven, liksom flera af regeringens medlemmar. Uppresningen på Cuba skall, enligt en kord respondent till Times, börja gestalta sig gynsammare för regeringen. Insurgenterna skola nemligen så skovingslöst huserat med sockerplantager, sockerfabriker och så vänners som I fienders öfriga egendom, att de stora godslegarne nu i flera trakter beslutit understödja regeringen och erbjudit sig ställa betydande summor till guvernörens förfogande. Bland dem befinna sig flera af Cubas mest framstående personligheter. Sakernas läge på ön skall äfven för öfrigt vara sådant, att om också Cuba, enligt alla sakförståndigas enhälliga omdöme, inom en ej aflägsen tid måste blifva skildt från Spanien, detta steg dock skall utfalla rindre förödmjukande för den spanska nationalstoltheten än man ännu helt nyligen vågade hoppas. Den största at Tysklands småstater, Baiern, genomgår för närvarande en kris, som kan blifva af stor betydelse för landets framtida ställning till Preussen och Nordtyska förbundet. Som bekant, blef baierska deputeradekammaren upplöst den 6 dennes, emedan tvenne lika starka partier, de klerikala och de liberala,, hvilka hvart och ett disponerade 72 röster, icke kunde bli eniga om talmansvalet, utan efter sjunde återupprepade valet måste uppgifva hvarje hopp om att komma till något resultat, hvarefter regeriogen upplöste församlingen och utskref nya val. Såvidt man kan döma efter de klagovisor, som nu från Minchen sändas till de nordtyska national-liberala tidningarne, är det fara, att det ultramontana (partikularistiska, stortyska Sig österrikiskt sinnade) partiet vid de stundande valen skall segra, och att ministerpresidenten Hohenlohe, hvilken är de preussiskt sinnades bästa stöd och hopp, skall nödgas inlemna sin afskedsansökan. Så skrifves till bland annat Weser-Zeitung: Då det visat sig, att egentligen det ultramontana partiet i den upplösta kammaren haft öfvervigten, i det nemligen flera val suspenderats, hvilka skulle ha kommit partiet tillgodo, hafva flera af de nuvarande mivistrarne börjat med ifver arbeta på furst Hohenlohes fall. Ispetsen för Hohenlohes motståndares står justitieministern Lutz; till honom ha kultusministern Gresser och handelsministern Schlör slutit sig, ehuru man förut bållit dem för uppriktiga anhängare af den nationala (preussiska) saken. Man hoppas i dessa kretsar att få en partikularistiskt sinnad och kyrkJig man, såsom förre ministerpresidenten Schrenk eller friherre Thängen (sydtyskarnes anförare itullparlamentet år 1868), i spetsen för kabinettet. Just emedan man hyser detta hopp, arbetade de nämde ministrarne på att förhindra hvarje öfverenskommelse mellan kammarens båda partier med hänsyn till talmansvalet. Beträffande utgången af de nya valen, tror man sig kunna vara så mycket säkrare som åtskilliga ministrar, deribland äfven inrikesministern Hörmann, på år och dag ej gjort annat än bakom Hohenlohes rygg verkat för uppkomsten af en ultramontan majoritet i kammaren. . Sålunda lärer inrikesministern till de embetsmän i provinser, på hvilka han trodde sig kunna lita, sändt helt andra instruktioner med hänsyn till valen än till de öfriga embetsmännen. Under dessa förhållanden är Hohenlohes fall helt visst blott en tidsfråga. I fall fursten kunde besluta sig för att göra konuvgen bekant med situationens allvar och begära antingen sitt eget eller hela det öfriga kabinettets afsked, skulle saken efter all sannolikhet få en för honom gynnsam utgång, och den oklara politik, som Baiern hittills följt, skulle då taga slut Men tyvärr är ett sådant steg mycket osannolikt, isynnerhet som konungen är alldeles likgiltig och utan eget initiativ i sådana saker. Vi kunna således om få månader upplefva, att Baiern erhåller en ultramontan (antipreussisk) minister, och att det förestår detta land en stor katastrof vid nästa europeiska sammandrabbning, blir dag för dag allt mera tydligt. Ett olycksöde tyckes drifva denna tyska stats dynasti till samma strid emot der nationala enhetsidn som redan beredt två andra tyska furstehus, det hessiska och det hannoveranska, undergång. Af senare meddelanden från Minchen erfares, att furst Hohelohe träffat förberedelser till en förändring af valkretsarne, i akt och mening att bryta de klerikalas inflytande i landtdistrikterna. För öfrigt herrskar redan en stor valrörelse i hela landet och tidningarne äro uppfylda med manifester från båda partierna. I allmänhet luta städerna och de nordliga provinserna åt den liberala sidan, under det andtdistrikterna, isynnerhet ijde sydliga provinserna, äro ifriga motståndare till den hohenlobeska politiken. Hvad korrespondenten till Weser-Zeitung säger om denunge konung Ludvig II:s fullkomliga likgiltighet för sitt lands politiska angelägenheter, är, som bekant, endast ett nytt upprepande af en känd sak. Konungen har visserligen numera, som man vet, skiljt sig från Richard Wagvers person, men ingalunda från sin till bardt när monomani öfvergångnå beundran för Wagners musik, i hvilken han fortfarande lefver, andas och hafver sin varelse, utan tanke på något annat. En fransk tidning anmärker: Om det är sannt, att den bästa konungen är den som regerar minst, måste onekligen konung Ludvig af Baiern ara dan häcta onvorän 3 hola Frarona Det