Aftonbladet – 22 oktober 1869, sida 2

han kunde önska till aftonmåltid, och frågade sedan Philip ifrigt. och -ängsligt efter hans helsotillstånd och vanliga diet, hvarpå han fick mycket tvära och korta svar. Kaptenen och chevaliern sågo på hvarandra och ryckte på axlarne, och Philip började tänka på sin dammiga riddrägt och sina smutsiga stöflor, samt kom i något tvifvel om huruvida hans epgelska värdighet ieke möjligen kunde blifva ansedd som engelsk klumpighet; men naturligtvis hatade han fransmännen dubbelt mera derför, och upptog deras artigheter dubbelt onådigt. De frågade om ändamålet med hans resa, ehuru chevaliern troligen visste det — och han sade att de hade hoppats finna barnet i Lugon. Fåfängt hopp, naturligtvis? sade chevaliern. Stackars liten! Det är godt för henne sjelf och för oss alla att hennes lidanden för längesedan äro slutade. Philip svarade blott med en harmfull, föraktlig blick. Hyser er broder ännu några fåfänga förhoppningar i detta fall? sade chevaliern. Icke fåfänga, hoppas jag, sade Philip. Verkligen? Hvem kan hafva varit nog dåraktig att ingifva honom en tanke, som blott tär på hans ungdom och leder honom i faror? Philip höll sin tunga och beslöt vara ogenomtränglig, hvari han så pass lyckades, att chevaliern endast blef öfvertygad att bröderna voro på väg till La Rochelle, icke blott för att derifrån fara öfver till England, utan att de också hade något mål i sigte, ehuru han ej kunde utgrunda hvilket.